Avesta. Alla är särskilda, men somliga är mer särskilda än andra. Den varianten av satsen om jämlikhet faller mig i sinnet när jag lyssnar till de sinnrikaste utläggningar på temat Idén om Amerika.

Det är seminarium i strilande regn med influgna talare och en inbjuden publik. Lärorikt och tankeväckande.

Just detta att vara särskild, att vara ett undantag, är inte det ett stadium i varje människas liv? Nämligen tonåren. Att koppla samman USA:s utrikespolitik med puberteten kan te sig långsökt, det medges.

Men det finns ett drag av ungdomlig förtjusning, förhäxning i det amerikanska hos flertalet talare. Från Monroedoktrin till Obamas Kairotal spårar de just det speciella, det avvikande i de amerikanska politiska ställningstagandena.

Och visst – rader av europeiska resenärer har sökt just detta i Den nya världen, ett nytt samhälle, ett uppdrag i världen. Tocqueville, Bremer, Myrdal för att nämna några bekanta namn.

Men hur särskild är den amerikanska politiken, hur originella är de amerikans­ka politikerna? Har inte varje stormakts företrädare resonerat i missionstermer? Det brittiska imperiet – den vite mannens tunga uppgift. Det svenska stormakts­äventyret sattes i gång av Lejonet från Norden, Gustav II Adolf.

För att inte tala om de franska revolutionsmännens universella anspråk omsatta i Napoleons projekt.

USA som en i raden av historiens frälsarstater alltså. Det verkligt intressanta är väl att vi alla sitter där och lyssnar till dessa tankeflykter – vi vill också att det ska finnas högre och mer uttänkta mål och meningar hos dem som styr världen.

Att det helt enkelt för det mesta handlar om politiker som tar sig an one damned thing after another, problemen vartefter de dyker upp, är inte alls lika tjusigt.

Det är också ett faktum att ledaren för världens starkaste stat alltid har sin begränsning – väljarna. Det gäller också en Obama.