Christer Elmehagen förde AMF:s styrelse bakom ljuset, anser styrelsen och kräver nu sin förre vd:n på ”avsevärda belopp”, som ordförande Göran Tunhammar uttryckte saken i går.
 

För det första anser styrelsen att Elmehagen åsidosatt sin lojalitetsplikt mot AMF genom att han flyttade sina egna pensionspengar från den traditionella försäkringen innan värdet på besparingarna där krymptes med 8 procent genom återtag. Ett avtalsbrott som ska kosta.
 

På den punkten är AMF-styrelsens resonemang rimligt. Men på den andra punkten, där styrelsen menar att Elmehagen ensam är ansvarig för att inbetalningarna till hans pension blivit högre än vad ersättningskommittén beslutat, är argumentationen dubiös.
 

Om Elmehagens tolkning av pensionsavtalet inte stämde med ersättningskommitténs – då borde ledamöterna ha reagerat genast över summan i årsredovisningen. Såväl år 2006, 2007 som 2008.
 

Enligt den tvåsidiga utredning från advokatfirman Linklater som AMF offentliggjorde i går fick styrelsen våren 2008 följande text som förklaring till Elmehagens höga pension:
 

”År 2006 gjordes en översyn av de befintliga villkoren och då kom man fram till att nivån på [vd:s] pensionsinbetalningar låg i det nedre intervallet för personer med motsvarande befattningar. Därför har ersättningen förstärkts.”
 

Nu borde väl styrelsen verkligen ställt sig frågan vem ”man” var. Om ingen av de elva ledamöterna var ”man” – då borde styrelsen ha ingripit. Omedelbart.
 

Christer Elmehagen har uppenbarligen haft mer omsorg om sin egen plånbok än om AMF. Men styrelsen är alltid ytterst ansvarig. Den anställer och avsätter en vd och måste ha koll på vd under tiden.
 

Nu vankas det personbyten i AMF:s styrelse. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin avgår och Göran Tunhammar har ställt sin plats till förfogande. Vilka de nya ledamöterna än blir måste de vara alertare. Och helst färre. För ju större styrelse, desto enklare för varje ledamot att anta att någon annan ska läsa på och agera.