Kan Wanja Lundby-Wedin sitta kvar som ordförande för LO? Det är den fråga som nu tröskas på längden och tvären i alla medier. Men egentligen är det väl mer relevant att fråga sig om hon kan behålla sina styrelseuppdrag?

Om man sitter i en styrelse och behöver medierna för att förstå vilka beslut man fattat är det då inte mer som styrelseledamot och mindre som LO-ordförande man dabbat sig? Det handlar inte så mycket om lön och pensionsvillkor för en ynka vd, utan vilka andra beslut i mångmiljonklassen som under alla år också runnit igenom utan att man förstått dem.

Som LO-ordförande har Wanja Lundby-Wedin ett tämligen fläckfritt förflutet. Kraven på hennes avgång förs därför mer på ledarsidor och fabriksgolv än inom de högre sfärerna av den socialdemokratiska/fackliga rörelsen. Samtidigt vet vi hur det brukar vara. När en tongivande företrädare trätt fram, och sedan kanske en till, så följer raskt alla andra efter. Alla vill spela med det vinnade laget. Just nu funderar alla över vilket det är.

Jag vet lika lite som någon annan, men när jag började fundera över 1 maj, slogs jag av vilken omöjlig sits Wanja Lundby-Wedin satt sig i. Vad ska hon prata om? Varsel, arbetslöshet och a-kassa förstås. Men hon behöver direktörerna för att kontrastera det elände många Trollhättefamiljer nu möter för att nå fram. Hela arbetarrörelsen och dess retorik bygger på motsatspar och en fyrkantig världsbild där såväl välstånd som arbetstillfällen är något statiskt som ska fördelas och inte något dynamiskt som växer av att växa. Det är arbetstagare mot arbetsgivare. Facket mot Svenskt Näringsliv. Dom där uppe som skor sig, och vi här nere som betalar priset.

Första maj-tal blir liksom inga första maj-tal utan giriga direktörer. När Wanja Lundby-Wedin nu spelat bort det retoriska trumfkortet är det svårt att se hur hon ska lösa uppgiften.