I dag för exakt sjuttio år sedan startade andra världskriget. Tidigt på morgonen den första september öppnade det tyska fartyget Schleswig-Holstein eld mot den polska befästningen i fristaten Danzig.
En kvart senare annonserade den lokale nazistledaren att staden med sin övervägande tyska befolkning återförenats med Tyskland.
Attacken kom inte som en blixt från klar himmel. Den tidens européer hade i åratal sett krigsmolnen hopa sig vid horisonten.
För många var det ofattbart att Europa kunde kastas ut i krig igen bara 20 år efter blodbadet i första världskrigets skyttegravar. Minnet av stupade fäder, söner och bröder var ännu levande och krigsinvalider en vanlig syn i gatubilden.
Till skillnad från första världskriget hälsades inte krigsutbrottet med patriotiska glädjeutbrott. Till och med i Tyskland var stämningen dämpad. När Hitler vid tiotiden på fredagen åkte till den tyska riksdagen för att tala var det fåtal människor som kantade Berlins gator tysta och reserverade.
I de västliga demokratierna fanns ännu hopp om att Hitler skulle kunna tvingas dra sig tillbaka utan att det blev ett europeiskt storkrig.
Frankrike och Storbritannien hade visserligen utfärdat garantier om att komma till Polens undsättning om Tyskland angrep. Men de två stormakternas premiärministrar Edouard Daladier och Neville Chamberlain avvaktade i två dagar, till den 3 september, med att förklara krig mot Hitler.
Denna tvekan brukar ibland betraktas som ett sista uttryck för en ljusblå eftergiftspolitik. Den brittiske historikern Richard Overy menar dock att detta är en till stor del orättvis kritik i den nyutkomna boken ”1939. Nedräkningen till andra världskriget” (Historiska media).
Overy hävdar att varken Chamberlain eller Daladier hade någon som helst tanke på att överge Polen. Den brittiske premiärministern hade varit ytterst naiv i sina tidigare mellanhavanden med Hitler, men just därför var han fast besluten att sätta hårt mot hårt.
Däremot måste man skilja mellan beslutsprocesser i en demokrati och i en diktatur, menar Overy. Hitler kunde mobilisera armén, beordra ett angrepp och sedan ge kontraorder utan att möta några invändningar. Chamberlain och Daladier var ansvariga inför sina respektive parlament och ville dessutom samordna sina respektive länders agerande.
Storbritannien ställde ultimatum till Hitler om tillbakadragande från Polen men angav ingen tidsgräns. Samtidigt verkade en rad personer i kulisserna för att få till stånd förhandlingar. I Frankrike fanns den pacifistiske utrikesministern Georges Bonnet som förlorat flera bröder i första världskriget.
Den opportunistiske italienske diktatorn Mussolini hoppades kunna agera fredsmäklare. Och i Tyskland agerade den svenske affärsmannen Birger Dahlerus, som kände Göring och skickade missvisande signaler till västmakterna om en möjlig spricka i den tyska ledningen.
Man kan tycka att Chamberlain och Daladier borde ha nonchalerat alla dessa störningsmoment och omedelbart utfärdat en krigsförklaring. Deras hållning skapade förvirring och modlöshet. När Chamberlain höll ett trevande tal i parlamentet kvällen den 2 september ropade en konservativ ledamot till den labourrepresentant som först fick ordet: ”Tala för England!”.
Men Overy visar ändå på ett övertygande sätt att Chamberlain och Daladier var fast beslutna att stoppa Hitler, även om de arbetade i ett långsammare tempo än vad omgivningen och kanske situationen krävde.
Däremot är Overys analys av Hitlers agerande mycket dubiös i mina ögon. Han menar att den tyske diktatorns mål enbart var att erövra Polen och inte att starta ett världskrig.
Det är sant så till vida att Hitler in i det sista hoppades att Frankrike och Storbritannien skulle hålla sig utanför kriget denna septembervecka 1939. Men det blir också ett slags lek med ord.
Nej, världskriget var inte det primära målet för Hitler. Men våld och territoriell expansion var själva kärnan i Hitlers tänkande. Bara genom att skapa ständiga kriser kunde han hålla sig kvar vid makten.
Som Ian Kershaw skrev i sin stora Hitlerbiografi som kom häromåret: ”Kriget var för Hitler ofrånkomligt. Bara tidpunkten och inriktningen var öppna frågor”.