Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Angrip åsikten – inte färgen

Nyvänsterns fixering vid hudfärg börjar skrämmande nog sprida sig till politikens mittfåror.

Vad är rasism? En livsfarlig ideologi där människans hudfärg, etnicitet och/eller kultur dömer henne på förhand och som kan leda till åtskillnadslagar, kolonialism och folkmord.

Men också en liten rutten känsla, en orm som har sitt bo i själen hos de flesta av oss. När den tillåts krypa fram till ytan kan den rikta sig mot alla möjliga folk och grupper. Vi står i en kaotisk busstationskö i Delhi och tänker ”Jävla folkslag att trängas”. Vi ser markerade solstolar i Spanien och svär över tyskarnas omvittnade förmåga att breda ut sig och expandera. Vi möter stålansiktet hos en iskall svensk byråkrat.

Det får oss att tänka rasistiska tankar. De flesta av oss slår snabbt bort känslan och låter den inte påverka vår syn på andra människor. Men den finns där.

Det är den lilla, ruttna känslan som, om den uppmuntras och exploateras, kan leda till åtskillnadslagar, kolonialism och folkmord. Och den är extra farlig eftersom den kan vara så behaglig. Vad rasismen gör är att på kort eller lång sikt öka vårt eget välbefinnande genom att definiera ett ”vi” som, på grundval av hudfärg, kultur eller etnicitet är mer högtstående än ett ”dom”.

Årets Almedalsvecka har varit jackpot för den nyvänster som vill manifestera sin antirasism genom att med stor iver dela in människor efter hudfärg. Få gick lika långt som Ida Ali-Lindqvist, ledarskribent på Dala-Demokraten.

Hon debatterade med den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali och lyckades inte övertyga honom med sina argument. Det fick henne att dra följande slutsats på ledarsidan: ”Han som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten”.

Med andra ord: Bali är oförmögen att fatta att han är ”offer” för en politik som inte definieras efter sakinnehåll utan färg – och som kallas ”vitheten”.

Att hudfärgen lägger sig som ett ogenomträngligt raster över både sakfrågor och åsikter kunde man också notera hos Nasim Aghili. Hon är regissör för den uppmärksammade kabarén ”Europa Europa” och debatterade mot Timbros kulturexpert Lars Anders Johansson i ”Studio Ett” från Almedalen.

Aghilis tes var att det ”görs nästan bara högerteater”. Dramaten ”är en väldigt borgerlig miljö och har en väldigt borgerlig publik och ganska ofta hänger det ihop med hudfärg”.

Med andra ord: Det spelar ingen roll hur mycket svenska teaterskapare – Suzanne Osten, Lars Norén, Stina Oscarson – engagerar sig vänsterpolitiskt, ingen roll vad de säger eller vilka pjäser de sätter upp. De gör ändå högerteater. De är ju vita.

Men varför bry sig om åsikter som delas av högst några dussin av de mest radikala debattörerna? För att samma diskurs alltmer kryper in i politikens breda fåror.

I sitt tal på onsdagen tyckte Miljöpartiets språkrör Åsa Romson att uttrycket ”vita, heterosexuella, medelålders män” var så träffsäkert att hon använde det tre gånger. Veronica Palm (S) twittrade härom veckan slentrianmässigt att ”vita medelålders män” var ”fräcka och otrevliga på cykelbanan (också)”.

Språkbruket glider in och ger i sommarkylan värmande klick i sociala medier. Känslan av utdefinierande av andra och indefinierande av sig själv är, som sagt, ofta mycket behaglig. Man matar ormen i själen och mår för ett ögonblick bättre.

Nu invänder någon att nyvänsterns hudnyansmätande inte handlar om individer utan om att påvisa rasistiska strukturer. Men problemet är när man – som i teaterfallet ovan – anklagar individer för att de, enbart baserat på hudfärg, är en del av dessa strukturer. Oavsett vad de säger eller gör för att motbevisa saken.

På liknande sätt kommer förmodligen någon att påpeka det störande i att den ”vita” Dagens Nyheter först kritiserar rasismen när den drabbar likasinnade, och att vi tydligen tycker att den är lika allvarlig som annan rasism. Då råder jag till en snabb sökning på vad vi skrivit i ämnet de senaste decennierna.

Dessa åsikter delas som sagt knappast av många. Men en fråga jag allt oftare ställer mig är var den rimliga vänstern håller hus i debatten. Tycker ni att det är alldeles okej att människor delas in och döms efter egenskaper de inte kan påverka? Är inte detta vad ni annars ägnar er vakna tid åt att bekämpa?

Om jag slutligen får komma med ett önskemål så är det att de borgerliga partierna aldrig faller i Åsa Romson-­fällan och börjar vädja till dessa känslor. Diskutera sakfrågor, angrip träget era motståndares åsikter och inte deras färg, kön och ålder.

Mata inte ormen i själen.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.