På måndag faller domen mot konstfackstudenten Anna Odell, som tidigare i år fejkade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm. Hon står åtalad för ”falskt larm”, ”våldsamt motstånd” och ”oredligt förfarande”. Fälls Odell döms hon troligen till böter eller villkorligt fängelse.

Man bör dock hålla isär juridik och moral. Civil olydnad – att bryta mot demokratiskt fattade lagar – kan vara moraliskt försvarbart, om syftet är gott eller lagen dålig. I fallet Odell är det högst tveksamt. Odell har genom sitt agerande tagit vårdresurser i anspråk, som kunde ha gått till verkligt behövande. Hon har också tärt på den mellanmänskliga tilliten genom att lura de förbipasserande som försökte hjälpa henne. De moraliska vinsterna är oklara. Inga missförhållanden avslöjades. Den största vinnaren är Anna Odells personliga varumärke som konstnär.

Hur man än bedömer moralen i den här historien bör Anna Odell ta sitt straff. Skillnaden mellan civil olydnad och simpel brottslighet består i en beredskap att ta konsekvenserna av sina gärningar.

Anna Odell tänker inte heller smita ifrån sitt ansvar. Gott så. Konstnärer kan, som alla andra, välja att bryta mot lagen – men de står inte över den. Det håller emellertid inte alla med om. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg – som på några veckor hunnit med att förespråka revolution, jämföra kd-ledaren Göran Hägglund med nazisterna och publicera antisemitisk propaganda – tycker att Odell aldrig borde ha åtalats, trots att bevisen är uppenbara. Skribenten Martin Aagård kallar på samma sida åtalet för ett övergrepp.

Per Wirtén på Dagens Arena oroar sig å sin sida för att en fällande dom mot Odell för ”oredligt förfarande” skulle hota wallraffande journalister. Men att ”under cover” avslöja oegentligheter är en sak. Den som ”medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde”, som det står i lagen, gör något annat. Bedrägeri är bedrägeri och lagbrott är lagbrott. Det gäller även journalister och konstnärer.