Det går bra för Sveriges Radio. Allt fler lyssnar på SR:s kanaler och tablån fylls med ambitiösa och välgjorda program. Inte undra på att politikerna har stått i kö och dreglat av begär över möjligheten av att få ett prestigefyllt uppdrag som ordförande i de välskötta svenska public service-bolagen.

I går öppnade SR en splitter ny hemsida. ”Med vår nya sajt gör vi Sveriges kanske rikaste webbinnehåll ännu mera lättillgängligt” förklarar bolagets stolta tandemstyre, Mats Svegfors och Cilla Benkö. SR:s självförtroende växer i takt med lyssnarsiffrorna och politikernas applåder.

Det finns bara ett problem. Sveriges Radio har tydligen inte insett att bolaget finns på en marknad där många små och stora företag för närvarande kämpar för sin överlevnad. Om licenspengar används för att pumpa upp hemsidan kan det få konsekvenser för andra som försöker tjäna pengar på att göra bra webbplatser. Sveriges Radio konkurrerar med företag som inte lever på statligt beslutade, obligatoriska licensavgifter.

Det är egendomligt att ledningen ännu inte har insett att det finns gränser för verksamheten för ett bolag, som i praktiken fortfarande är statligt. Diskussionen har pågått i många år, i hela Europa. Många etablerade och framväxande företag i mediebranschen är oroliga över den expansion som många public service-bolag har ägnat sig åt på webben. Till slut har EU-kommissionen gripit in och klubbat riktlinjer, vilket fått effekt. Brittiska BBC beslutade nyligen att lägga ned ett antal webbsidor och koncentrera verksamheten.

Men när Cilla Benkö, Sveriges Radios vice vd, i gårdagens P1-morgon debatterade med Tidningsutgivarnas vd Anna Serner, lät det som om hon varken ville eller kunde förstå. Hon avfärdade hela frågeställningen som ”larvig” och förklarade att Anna Serner ”skapar problem” när hon vill diskutera gränserna för Sveriges Radios webbsatsning.

Det är en märklig inställning. Sveriges Radio borde alltid överväga vilka följder en nysatsning kan få. Självklart är det bra att hemsidan förbättras och görs mer lättillgänglig. Men varför ska licenspengar användas till långa bakgrundsartiklar om EU och läget i världens länder? Dessa rapporter publiceras på webben men har aldrig varit del av SR:s sändningar. Den typen av texter konkurrerar utan tvivel med både tidningar, organisationer som Utrikespolitiska institutet och nya, pigga nyhetssajter som Europaportalen.

Men frågor och invändningar av detta slag har under många år avfärdats av Sveriges Radio. EU-kommissionen har utmålats som en stor fiende och i korridorerna på Oxenstiernsgatan har det funnits gott om konspirationsteorier. Som om hela världen, med EU i spetsen, vore ute efter att spränga radiobunkern på Gärdet i Stockholm i luften.

Men public service är inte hotat. Nästan alla älskar Sveriges Radio. EU-kommissionens nya påbud må vara klåfingriga. Men de har beslutats som en följd av att till exempel SR inte på egen hand inser att bolaget måste behärska sin impuls att uppträda som det statliga monopolbolag det i praktiken fortfarande är.

Innan Cilla Benkö skäller ut Anna Serner nästa gång borde hon dessutom fundera över en sak. Hur skulle radions sändningar låta om inte pressens hårt trängda medarbetare deltog i radions diskussioner och intervjuer? Utan att erbjudas ett enda öres arvode medverkar journalister från den krisdrabbade pressbranschen i radions olika program, nästan varje dag.
En gnutta ödmjukhet och öppenhet är det minsta man kan begära som tack.