Sjukskrivningar är inget mått på sjukdom. Det klargör Sveriges enda professor i socialförsäkring, Kristina Alexanderson, som tillsammans med forskarkollegerna Marie Åsberg, Eva Vingård och Irene Jenssen medverkade vid ett seminarium på Karolinska institutet i Solna. Kristina Alexanderson talar om en begreppsförvirring. Hur vi i medierna använder begreppet "ohälsa" när vi menar sjukfrånvaro. Och det trots att det inte ens är sjukdom som vi blir sjukskrivna för, utan arbetsoförmåga.
- Möjligen, dristar sig Kristina Alexanderson till sist till, är sjukfrånvaron ett mått på sociala konsekvenser av sjukdom.
Det här med ordval är en vansklig historia. "Ohälsa" har en betydelse i vardagsspråket, samtidigt som begreppet "ohälsotal" i offentlig statistik - och ibland i medier - åsyftar en klart definierad och avgränsad typ av frånvaro. Det är ett ovanligt användbart begrepp eftersom det visar vad som händer med sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna. Annars är det ju ett statistiskt och politiskt trick att förtidspensionera bort långtidsfrånvaron. Som om människor mådde bättre av det.
Men ännu bättre vore ett begrepp som även innefattade arbetslösa eftersom det intressanta ur ett försörjningsperspektiv är hur många som går till jobbet en vanlig dag respektive hur många som stannar hemma.
Sjukskrivningar kostar 120 miljarder per år, berättar Kristina Alexanderson:
- Det är lika mycket som hela hälso- och sjukvården.
Det skulle med andra ord kunna bli mycket vård om bara en del av dem som är långtidssjuka kom i arbete igen. Så hur gör man då?
Värdet av att den sjukskrivna håller kontakten med arbetet lyftes fram. Läkaren och professorn Eva Vingård vill att alla, utom de som verkligen inte kan, ska återgå till sin arbetsplats efter en månads sjukfrånvaro, men fortfarande vara sjukskrivna.
Fast jag tror ändå att det i många fall skulle vara bättre att komma tillbaka till en ny arbetsplats. Eller ännu hellre hitta det där nya arbetet innan man går in i en lång sjukskrivning om det nu är en omöjlig arbetssituation som får bägaren att rinna över.
Kristina Alexanderson berättar att i de fall långtidssjukskrivna lyckats komma tillbaka är det när de bytt arbetsuppgifter eller arbete. Hon tycker att det är direkt olämpligt att försöka få tillbaka någon till en arbetsplats efter en sjukskrivning som utlösts av exempelvis mobbning.
Psykiatriprofessorn Marie Åsberg talar om "utmattningsspiralen". Om hur livets alla delar svårligen får plats. Och hur kroppen, rent fysiologiskt, svarar med stress. Det är därför, menar hon, de fyra stressrelaterade dia-gnosgrupperna står för 80 procent av sjukfrånvaron: mentala diagnoser, smärta i skelett och muskler, andningsproblem samt hjärt- och kärlsjukdomar.
Men om dessa sjukdomar är stressutlösta, och om den ökade sjukfrånvaron har ett samband med ökad stress i arbetslivet, hur kommer det sig då att frånvaron bara stiger i de två svårdiagnosticerade grupperna: ont i rygg och själ. Varför är antalet hjärt- och kärlsjuka samt andningssjuka konstant över tid?
Det finns inte ett skäl till att världens friskaste folk blivit världens mest sjukskrivna. Men det är symtomatiskt att nästan hela seminariet om sjukskrivningsepidemin handlade om arbetsmiljö. Trots att en tredjedel av de långtidssjuka är arbetslösa och således inte har någon arbetsmiljö att bli sjuka av.
Kunde åtminstone inte lite tid använts till att prata om pedantiskt hushållsarbete, om lata karlar, om egna krav på perfektion, om julgardiner som ska tvättas och strykas och hängas upp, om skilsmässor och separationer, om barn som flyger ut och den tomhet som då uppstår, om män som slår, om osunda alkoholvanor, om rökning, kost och motion, om gamla själsliga ärr som aldrig tycks läka, om oro för framtiden, om dålig känsla av delaktighet i samhället, om brist på egenmakt, om livet som inte blev som man tänkt sig och hur det nu känns försent att göra något åt det, om förändrade attityder till arbete, om en ny syn på plikt och lust på en rad områden i livet, om hur snödropparna slagit ut vid stugan, om hur taket borde läggas om och om det svåra i att se poängen med att slita på heltid tills 65-årsdagen när kroppen varje dag påminner om att den finns.