Signerat - Johannes Åman.
Oavsett när vi själva gick i skolan känner vi igen dem: prestationsprinsessorna och glidarkillarna, som DN:s igår inledda artikelserie på Insidan handlar om. Goda studieresultat behöver inte vara något som sänker en pojkes status i klasskamraternas ögon. Men en cool kille pluggar så lite som möjligt. Flickor har lättare att bli accepterade trots att de öppet visar att de tar studierna på allvar.
Vid sidan av denna sociala förklaring finns den biologiska: flickor mognar tidigare. De har lättare än jämnåriga pojkar att planera och ta ansvar. Inget av detta är i sig nytt. Men inramningen är förändrad.
För det första har intresset för strukturer och könsskillnader ökat. När unga män når bättre resultat på högskoleprovet än kvinnor ifrågasätts genast frågorna: Är de verkligen könsneutrala?
När det visat sig att pojkar i genomsnitt får lägre betyg än vad man skulle förvänta sig utifrån deras resultat på de nationella proven, har motfrågan ställts om det kanske snarare är så att skolan systematiskt missgynnar pojkar. Lärarna, som oftast är kvinnor, kan ha lättare att identifiera sig med och uppskatta flickor.
För det andra går trenden mot allt längre utbildningstid och hårdare konkurrens om platserna högre upp i utbildningssystemet. Inte minst är detta tydligt i Stockholm, där de attraktiva innerstadsgymnasierna domineras av prestationsprinsessor.
Glidarkillarna kan fortfarande ta revansch. Till många högskoleutbildningar krävs inga toppbetyg. Men högre utbildning blir allt mer en förutsättning för framgång. Tiden talar därmed för kvinnorna.
Det är mer hoppfullt än oroande. För även om det måste finnas möjligheter att komma igen senare för dem som inte passat in i skolan, är det sundare att de som anstränger sig får lön för mödan än att glidarna tar hem spelet.