Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Antirasism utan stringens

När vänstern slänger sig med begreppet rasifiering är det med goda syften, men konsekvenserna är att man dubbelbestraffar dem som man säger sig värna.

Använd inte rasisternas ord, tala inte om frågor de gärna pratar om, och ge dem inte utrymme att yttra sig – då normaliserar ni rasismen. Ungefär så kan en stor del av vänsterns förhållningssätt till sverigedemokrater och likasinnade sammanfattas, sett från ett liberalt perspektiv.

Därför är det något oväntat att begreppet rasifiering har skjutit upp som en raket på nyordshimlen och i den antirasistiska diskursen; ordet syftar visserligen på en socialt konstruerad idé om raser, men är sprunget ur just rasisters vokabulär och blick.

Exakt vad ordet betyder råder det osäkerhet om. På Språkrådets hemsida går det att läsa att ”en rasifierad person förknippas med en uppsättning egenskaper eller beteenden på grund av sin härkomst” (5/5). Vilka egenskaper eller beteenden som åsyftas varierar beroende på vem som tillfrågas, något som Språkrådet också poängterar skapar problem: det som uttrycks och det som uppfattas skiljer sig ofta åt.

Kanske är begreppsförvirringen att betrakta som en barnsjukdom – ordet är ett nytt fenomen i den allmänna debatten, efter att tidigare ha spenderat år i en stilla tillvaro inom akademin. Men oavsett anledning till oredan bär begreppet med sig en rad utmaningar för den som kallar sig antirasist.

Syftet med att identifiera vem som är rasifierad och inte uppges vara att synliggöra rasistiska strukturer. Däri finns givetvis inte något problem; det är viktigt att identifiera när människor begränsas och trycks ned utifrån sin grupptillhörighet.

Men såsom många slänger sig med begreppet i dag stjälper det mer än det hjälper den antirasistiska kampen. Konsekvenserna blir andra än man har tänkt sig.

Ett exempel på rasifieringstankens verkningar är att personer med mörkare nyanser på hud och hår får utstå en typ av kritik som blonda och blåögda aldrig behöver bemöta: de förväntas ha särskilda åsikter kopplade till deras hudfärg. Och det av personer som kallar sig antirasister.

Nyamko Sabuni är i egenskap av svart liberal kvinna inom borgerligheten ingenting annat än vita mäns nyttiga idiot och "regeringens perfekta alibi", gick det att läsa i denna tidning för ett antal år sedan undertecknat Kurdo Baksi, nu kandidat till riksdagen för Miljöpartiet. Och i samband med Almedalsveckan fick den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali utstå lika absurda påhopp, bland annat av Dala-Demokratens Ida Ali-Lindqvist som skrev att Bali gjorde henne ledsen: ”Inte för min egen skull, utan för honom själv. Han som rasifierad verkar inte vilja, eller så inser han inte, att han faktiskt är ett offer för vitheten.”

Personer som inte ser sig som rasifierade offer blir alltså i stället reducerade till rasifierade offer som bara inte förstått. På så sätt förblir, med det cirkulära bevisets finess, idén om kollektivet intakt.

Att titta närmare på individer kan hjälpa oss att förstå hur kollektiv är sammansatta och behandlas. Att personer med kippa utsätts för rasism oftare än personer utan religiösa markörer hjälper oss att identifiera ett samhällsproblem. Och när SvD:s Negra Efendić – som den enda av många journalister – var tvungen att visa polisen sin legitimation under Reinfeldts tal i Almedalen på grund av att "hon inte såg ut som en journalist", sade det någonting om sammansättningen av gruppen journalister.

Men den analytiska härledningen kan aldrig tillåtas gå i motsatt riktning; att låta grupptillhörighet deterministiskt definiera en individ är helt enkelt inte korrekt. Konsekvenserna av ett sådant tankesätt är att romer utan anledning registreras i ett polisregister enbart på grund av att de är romer, och att alla män anklagas för att vara potentiella våldtäktsmän. Allt grundat på föreställningar om olika kollektiva identiteter.

När vänsterdebattörer med en kategorisk rasifieringsetikett i högsta hugg hävdar att personer som Sabuni och Bali är att betrakta som illojala överlöpare – eller i bästa fall dumskallar – på grund av att deras åsikter inte stämmer överens med föreställningen om rasifierade, ja då gör man just denna tankevurpa. I ivern att identifiera strukturer lyckas man i stället cementera dem.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.