Strax efter att Hagamannen dömts stötte jag ihop med Gellert Tamas, författare till storverket om lasermannen. Jag frågade om våldtäktsmannen kunde vara ämne för en ny bok. Tamas skakade på huvudet och förklarade att det inte var enstaka brottslingar som väckte hans intresse utan större berättelser om Sverige.
Då var det lasermannen och Ny demokrati. I nya boken är det apatiska barn, Sverigedemokraterna och statsapparaten. Ett litet parti som aldrig kravlat sig över tröskeln till riksdagen men vars ande i Tamas ”De apatiska” svävar över svensk flyktingpolitik. Och det trots att den stora omläggningen av svensk asylpolitik skedde innan Sverigedemokraterna ens hade en egen stapel i opinionsundersökningarna.
Gellert Tamas värld är svartvit. Den som är god introduceras genomgående i termer av typen ”den erfarna barnläkaren” eller ”den internationellt erkände toxikologen”. Därutöver bedöms de utifrån vad de säger.
Bland ”de onda” däremot spekuleras vilt i eventuella underliggande motiv och personliga tillkortakommanden. Tamas pratar med tidigare arbetskamrater, vänner till familjen och andra – ofta anonyma – källor. Inget tycks ovidkommande. Som att dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) är svärmor till Tiger Woods, att Migrationsverkets Annica Ring fick barn tidigt, eller att äkta maken till regeringens utredare Marie Hessle gjort en snabb karriär.
Sven Hessles yrkesliv ägnas flera sidor och kontrasteras slutligen mot hur Marie Hessle yrkesmässigt länge stod kvar och stampade på samma fläck. Vidare kan vi läsa om utredarens ”psykiska skörhet”. Och hur en anonym, enligt Tamas internationellt erkänd forskare, ”säger sig ha graverande uppgifter om tillsättningen av Marie Hessle”. Men vilka de är får vi inte veta.
Om Annica Ring får vi också veta att hon är uppvuxen i Stocksund och att hennes man – kanske även hon – alltid röstat på Moderaterna. ”Och han åkte till och med dit på Ny demokrati, men sedan skämdes han efteråt”, skvallrar Tamas anonyma tipsare.
Man undrar varför det inte räcker med det kvinnorna sagt, skrivit och gjort. Och om bakgrund och eventuella motiv nu är så viktiga varför rannsakas inga av ”de goda”?
Varför spekulerar ingen i att barnläkaren Henry Ascher som anser att uppehållstillstånd måste ses som en del av behandlingen måhända drivs av en politisk dagordning. Varför sägs inget om att han vid det senaste valet kandiderade för det revolutionära marxist-leninistiska Kommunistiska partiet, vars internationella solidaritet, enligt partiprogrammet, inte känner några gränser. Finns det några asylsökande som Henry Ascher inte vill ge uppehållstillstånd?
Och varför är det ingen som funderar över att just barnläkaren Göran Bodegård bedömde så många barn vara i behov av inläggning samtidigt som det stod klart att hans skötebarn, Eugeniahemmet, hotades av nedläggning?
Tamas hoppar helt över de stora regionala skillnaderna. Som att vissa landsting tycks överhopade av apatiska barn medan andra knappt har några alls och att sambandet tycks ha mer att göra med inläggningsrutiner än antal traumatiserade asylsökande.
För ett par år sedan fick jag förklaringen: Lägger man ett deprimerat barn i en säng så blir det apatiskt (DN 24/6-05). Därför är målsättningen inom många landsting att asylsökande barn, precis som infödda, så långt det bara går ska vårdas hemma.
Dramatisering av situationer Tamas själv inte varit med om är ovärdig ett ämne som detta. Inläggningar, när ett apatiskt barn till sist kommer till en god doktor, sker ”omedelbart”. I Tamas beskrivningar av avvisningar bankar polisen konsekvent på dörren, ingen tycks använda ringklockan. Det förvar och de avvisningar som sker med mycket personal i special-chartrade plan förklaras inte med ett ord. Handlar det om sadism? Eller finns det kanske något skäl till att inte alla som avvisas reser reguljärt?
Resonemang om detta och om svåra avvägningar passar inte in i en svartvit berättelse om Sverige. Därför blir boken inte det mångfacetterade verk jag hade önskat.
Hanne Kjoller
hanne.kjoller@dn.se