Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Är det något sjukt i den svenska rättsstaten?

It-entreprenören Dan Olofsson berättar om rättsröta.
It-entreprenören Dan Olofsson berättar om rättsröta. Foto: Lasse Svensson / Scanpix
Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Vi vill gärna tro att rättssäkerheten är stark i Sverige. Men ett antal uppmärksammade fall på sistone visar att den saken inte kan tas för given.

Våren 2003 utnämnde tidskriften Affärsvärlden finansmannen Johan Björkman till den mäktigaste personen i svenskt näringsliv. Han hamnade strax före statsminister Göran Persson som tilldelades silvermedalj i maktligan. I motiveringen hette det att Björkman hade ”ett grundmurat förtroende inom svenskt näringsliv, politisk koppling via sitt uppdrag i landets mest offensiva AP-fond, den Tredje, och ett nätverk som slår det mesta”.

Några månader senare var maktpositionen historia. Björkman hade blivit gripen av polis utanför sitt kontor i Stockholm och tagen till förhör, misstänkt för ekonomisk brottslighet.

”Björkmans berättelse kan mycket väl vara riktig”, skrev Ekobrottsmyndigheten i ett pressmeddelande, men den reservationen hjälpte föga.

Hans namn var draget i smutsen efter polisläckor till medier. Rege­ringen beslutade att sparka Björkman från posten som ordförande i Tredje AP-fonden och åtskilliga affärsbekanta drog öronen åt sig.

Var Johan Björkman skyldig till något brott? Den frågan besvarades aldrig av de rättsvårdande myndigheterna. Åklagaren avskrev visserligen tre av fyra brottsmisstankar, men i tre och ett halvt år saknades beslut om ett eventuellt åtal.

Det försatte Björkman i ett rättsligt mörker. Han var misstänkt men kunde inte försvara sig, eftersom det aldrig presenterades konkreta bevis på hans skuld. Han var skandaliserad och ifrågasatt men gavs inte en rimlig chans att lägga fram sin version.

Vänner och närstående berättar att den segdragna processen berövade honom all energi – och kraften att leva. I februari 2007 gick Johan Björkman bort i en hjärtinfarkt.

Först då lade åklagaren ned den sista förundersökningen. I ett brev till änkan motiverade han sitt beslut lakoniskt med att den förmodade gärningsmannen hade avlidit.

Jag kommer att tänka på fallet Johan Björkman vid läsningen av IT-entreprenören Dan Olofssons nyutkomna memoarer ”Mina tre liv” (Ekerlids).

Olofsson ägnar en betydande del av sin intressanta bok åt vad han kallar svenska rättsrötor. Det är upprörande skildringar dels av sådant som Olofsson själv varit med om, dels vad den nyligen bortgångne finansmannen Maths O Sundqvist råkat ut för.

Det finns en gemensam tråd i dessa berättelser som handlar om den väldiga makt som staten kan bruka mot en enskild medborgare, långt innan han eller hon får sin sak prövad i domstol. Olofsson belyser hur en människa kan märkas för livet inför vänner och arbetskamrater, därför att exempelvis en handläggare på Skatteverket fått för sig något.

Han talar utifrån egen erfarenhet och hur han utsatts för vad som framstår som rena trakasserier, i klass med vad som en gång drabbade Ingmar Bergman.

”Vi svenskar tror gärna gott om vår överhet… Men staten har tusen armar och ben och allt som görs är inte rätt”, skriver Olofsson.

Skattesystemet är ett illustrativt exempel. Regelverket är så pass komplext att det lämnar ett besvärande stort utrymme för övernitiska tjänstemän att slå ner mot företagare och andra som lämnar mer omfattande deklarationer. Den som får staten som motståndare blir lätt krossad, oavsett om det gäller skatter eller annat.

”Det är jag som äger Carnegie”, sade Riksgäldsdirektören Bo Lundgren när han bokstavligen stegade in på den krisande investmentbanken i november 2008. Det var en talande sammanfattning för hur staten kan knyta sin näve.

Dan Olofsson skildrar utförligt vad Riksgäldens hårdhänta övertagande fick för konsekvenser för finansmannen Maths O Sundqvist. De två var visserligen nära vänner, men om hälften av uppgifterna stämmer befinner vi oss nära ett ”finansiellt justitiemord”.

Sundqvist gjordes snabbt till syndabock i Carnegies haveri under finanskrisen.

Mycket talar för att han själv var offer för missförhållanden inom banken. Trots det valde Riksgälden att under förnedrande former tvångsförsälja Sundqvists livsverk, det norrländska fastighetsbolaget Skrindan, och som en följd förlorade familjen uppskattningsvis en miljard kronor.

Mats Odell, som var finansmarknadsminister under den aktuella perioden, sade i veckan till Dagens Industri att han ”beklagar djupt att Sundqvist drabbades av Carnegies helt regelvidriga hantering av hans förmögenhet”.

Att Odell bryter tystnaden är viktigt, men varför har han väntat till Sundqvists död? Och vad tänker staten göra för att i så fall kompensera de efterlevande, som alltså ska ha drabbats av en ”regelvidrig hantering” i det bolag som Riksgälden tog över?

Ett minikrav är att regeringen låter en oberoende utredare granska statens roll i Carnegiehärvan och hanteringen av Sundqvists tillgångar.

De flesta svenskar känner en betydande tilltro till staten. Vi föreställer oss att brottsutredningar bedrivs skyndsamt, att skatteindrivningen är rättssäker och att ingen oskyldig får sin privatekonomi raserad av myndighetsbeslut.

Dessutom framstår det som uteslutet att någon felaktigt ska kunna dömas till åtta mord i olika tingsrätter; sådant förekommer ju inte här.

Är fallen Björkman, Olofsson och Sundqvist symtomatiska för en större sjuka? Visar resningarna och frikännandena av Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, att Sverige i själva verket har allvarliga brister i rättssäkerheten?

Bara den som enbart tror gott om staten kan vifta undan de frågorna.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.