Resten var av olika anledningar försenad. Bland de fall som ännu inte hamnat hos en utredare hade så många som 401 stycken vilat i två år eller mer. JO upptäckte att flera anmälda brott helt eller delvis preskriberats på grund av långsamheten.
Ett stort antal oavslutade ärenden var dessutom sådana som enligt riksdag och regering ska ”prioriteras”. Dessa fall rörde bidragsbrott, det vill säga bedrägerier som riktar sig mot de allmänna trygghetssystemen.
Den torra redovisningen säger något skandalöst om situationen hos Stockholmspolisen. Att bara 33 av 1 168 misstänkta bedrägerier utreds i tid innebär att man missar deadline i 97 procent av fallen.
Om en privatperson slarvar med räkningar eller skatter hör kronofogden av sig ganska snart. Därefter väntar betalningsanmärkning och utmätning. Hårda påföljder kan också drabba företag som bryter avtal eller struntar i att följa lagar och regler.
Men när polisen inte uppfyller sitt grundläggande samhällskontrakt blir det sällan värre än kritik från JO, trots att bristen på agerande skapar rättsosäkerhet och lidande. Att behöva vänta i åratal på att de rättsvårdande myndigheterna ska utföra sitt jobb är en plåga för den enskilde.
Man skulle kunna tro att haveriet kring bedrägerierna var ett olycksfall i arbetet, som begränsade sig till Stockholm. Så är det inte.
En genomgång av justitieombudsmannens diarium de senaste åren visar att den aktuella inspektionen är toppen av ett isberg. I rapport efter rapport levererar chefs-JO Mats Melin bitande kritik mot polisen. Mellan 2004 och 2008 har JO meddelat ungefär 400 beslut kring polis och åklagare. Omkring 40 procent av dessa har rört långsam handläggning.
Redan för fem år sedan, när Melin tillträdde sin tjänst, talade han om allvarliga brister i hanteringen av såväl vardagsbrott som mål där ungdomar var inblandade. Utredningar drevs inte framåt, trots att en gärningsman var utpekad. Och det var inte alls ovanligt att senfärdigheten ledde till att det påstådda brottet preskriberades.
Påpekandena från JO har naturligtvis varit otrevliga för enskilda tjänstemän, men de har inte gjort några avtryck i statistiken över polisens effektivitet.
I en rapport från 2008 sammanfattar chefs-JO läget så här:
”Jag kan nu, fyra år senare, konstatera att dessa allvarliga brister i den brottsutredande verksamheten tycks bestå... Från min horisont [tycker jag mig inte] kunna skönja några tecken på att läget är på väg att förbättras.”
I dag är det inte ovanligt att brott som drabbar enskilda i deras vardag ligger och skvalpar i mer än ett år – i vissa fall utan att ärendet ens fått någon handläggare hos polisen. Gång på gång händer det att förundersökningar läggs ner därför att brott hinner bli preskriberade.
Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask (M) närläser JO:s protokoll, men som ansvarigt statsråd borde hon skämmas. Det är en grundläggande rättighet för såväl brottsoffer som misstänkta att få sin sak prövad så snabbt som det bara går.
För Moderaterna har rättsväsendet länge varit en profilfråga, men under de tre år som partiet styrt justitiedepartementet har ytterst lite gjorts åt de oskäliga väntetiderna. Om något har regeringens politik snarare förstärkt problemet.
Förra söndagen beskrev jag hur den politiska fixeringen vid att polisen ska ha 20 000 anställda och att hälften av dessa ska arbeta på fältet, gått ut över rättsstatens kvalitet. De försenade förundersökningarna illustrerar detta väl.
Kravet på många fler synliga poliser har nämligen uppfyllts på bekostnad av den utredande verksamheten, som inte syns men i högsta grad bidrar till tryggheten. Om allt fler poliser ska ut på gator och torg därför att riksdagen begär det, då kommer färre att syssla med skrivbordsarbetet.
När fler och fler poliser är ute i samhället och tar emot anmälningar ökar också trycket på de övriga delarna av rättsapparaten. Åklagare och domstolar får väsentligt mer att göra, vilket förra året resulterade i en akut kris hos åklagarna. Myndigheten saknade de resurser som behövdes för att hantera den växande mängden ärenden.
Allt detta symboliserar bristen på helhetsperspektiv från politiskt håll. Man väljer att fokusera på det som leder till snabb uppmärksamhet, som synliga poliser, och ignorerar det svåra, tidsödande och kvalitativa arbetet som bedrivs i det tysta.
Med åren har dessutom antalet brottstyper som politikerna bedömt som ”prioriterade” blivit så stort att det viktiga till slut förlorat sin mening.
Senast drev regeringen igenom att polis och åklagare ska prioritera bedrägerier mot trygghetssystemen, vid sidan om att de ska prioritera grova våldsbrott, grov organiserad brottslighet, familjevåld, fristmål och mängdbrott, vilket är alltifrån bötesbrott till misshandelsärenden, det vill säga merparten av allt som kommer upp.
Att Stockholmspolisen, enligt JO:s viktiga granskning, inte klarat av att utföra denna beställning förvånar knappast. Det är en logiskt följd av ett djupgående systemfel i den svenska rättsstaten, som handlar om politik, pengar och organisation.