För fem år sedan förhindrade fackföreningen Byggnads att det lettiska företaget Laval byggde en skola i Vaxholm. Laval gick visserligen med på att betala sina tillfälligt utstationerade lettiska arbetare 109 kronor i timmen, motsvarande minimilönen i det rikstäckande kollektivavtalet.

Men det räckte inte för Byggnads som krävde högre timlön. Dessutom skulle letterna betala granskningsavgifter, utbildningsavgifter och försäkringar trots att företaget inte kunde dra nytta av dessa.

Föreställ dig att skolan i stället hade byggts i Lettland och fraktats över till Sverige. Hade då Byggnads mött upp på kajen och skrikit ”send it home” åt varuleveransen? Antagligen inte. Importerade varor som tillverkats i länder med lägre löner än i Sverige väcker mind­re negativa känslor än importerade låglönetjänster.

Det konstateras i en färsk rapport från SIEPS, Svenska institutet för Europapolitiska studier. Gärna billig kinesisk platt-tv på väggen men inte billig lettisk arbetare på bygget.

Risken för lönedumpning inom EU måste dock anses som liten. För det första har svenska tjänstemän och arbetare fått höjda reallöner varje år sedan EU-inträdet. För det andra slår både utstationeringsdirektivet och EG-domstolen fast att minimivillkoren i de nationella kollektivavtalen ska gälla även utländska arbetare.

I Sverige värnar samtliga partier kollektivavtal och självbestämmanderätt för arbetsmarknadens parter. Däremot har regeringen lagt fram ett förslag som säger att kollektivavtalen måste vara begripliga för utländska entreprenörer. Ett inte helt orimligt krav då vi råkar vara med i en union som förespråkar rörlighet över gränserna.

Bakom byggfackens och Socialdemokraternas höga tonläge om lönedumpning döljer sig något annat: rädslan för utländsk konkurrens.