Signerat – Hanne Kjöller.
Statsminister Fredrik Reinfeldt vill att kvinnor ska jobba mer (DN i går). Inför detta vill jag både sucka och jubla. Jubla för att arbetslinjen faktiskt är den bästa vägen till kvinnors egenmakt. Med en egen lön och en egen pension har kvinnan (eller mannen) ett dra-åt-helvete-kapital som ger henne frihet att stanna i en relation för att hon vill – och inte för att hon måste. Inte för att separationer är något eftersträvansvärt alternativ, utan för att ekonomisk inlåsning är ett värre.
Trots att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, och trots att vi inte har ett rättssystem som det amerikanska där den part som stått tillbaka i den egna karriären och i stället satsat på familjen kompenseras ekonomiskt vid skilsmässa, fortsätter svenska kvinnor att arbeta deltid medan maken ångar på. Det är en lösning som säkert fungerar bra för många familjer. Kanske möjligen ända till den dag då mannen kommer hem och berättar att han träffat en kvinna som får honom att känna sig så ung och levande. Då är den skraltiga löneutvecklingen och de torftiga pensionspoängen så lagom kul.
Men mitt i jublet kommer sucken. Jobba mer? Hur ska det gå till? På många arbetsplatser är en 40-timmarsvecka långt ifrån 40 timmar. Livets alla delar med barn, vänner och egna intressen får bara inte plats. Och nog måste man väl kunna vilja mer med detta liv än att genomlida det, fradgetuggande av stress dagtid och med en bettskena om natten.
Jag är trött på alla välavlönade småbarnsföräldrar som gnäller över livspusslet. Det är de lågavlönade, som inte kan gå ned i arbetstid, som möjligen har skäl att gnälla. Vi andra kan faktiskt i stället göra något åt vår situation.
Men det är något skumt med pengar och föräldraskap. Vissa saker får kosta, andra inte. Vissa par betalar gladeligen över 10.000 kronor för en ny barnvagn samtidigt som de inte anser sig ha råd att låta mannen vara pappaledig. Nyblivna föräldrar kan låna pengar för att köpa en bil, men inte för att köpa sig ett extra halvår att vara hemma med sitt barn.
Viktigare än att kvinnor arbetar mer måste vara att kvinnor (och män) gör aktiva och medvetna val. Och sedan lever med konsekvenserna av dem.