Signerat – Johannes Åman.
Jobben avgjorde förra riksdagsvalet – och de ser ut att kunna bli tungan på vågen även i år.
”Jobb, jobb, jobb” hade de nya Moderaterna och deras vänner i alliansen mässat under hela valrörelsen. Så det föreföll logiskt när väljarna i vallokalsundersökningen 2006 pekade ut sysselsättningen som den viktigaste valfrågan och som ett avgörande skäl att rösta på de borgerliga.
Väljarna gav rätt svar i den meningen att de hade klart för sig vilken fråga som stått i valdebattens centrum. Men vad var hönan och ägget? Hade de röstat på de borgerliga för att de ansåg att deras jobbpolitik var överlägsen? Eller var det snarare för att de av olika samverkande skäl röstat på alliansen som de angav alliansens högst prioriterade fråga som den viktigaste?
En liknande svårighet finns nu när väljaropinionen på ett halvår svängt i synen på jobbpolitiken. Enligt de mätningar som Sifo har gjort på uppdrag av pr-byrån Westander var Socialdemokraterna så sent som för ett halvår sedan det parti flest väljare kände förtroende för när det gäller jobb och arbetslöshet.
Men från januari till april sjönk förtroendet för Socialdemokraterna från 32 till 27 procent, medan Moderaternas steg från 23 till 32 procent. Och nu har Moderaternas övertag stärkt till 35 procent mot 25 procent för Socialdemokraterna.
I vilken mån dessa siffror speglar väljarnas syn på konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder, på jobbskatteavdrag eller på allmän regeringsduglighet går inte att avgöra. Men för regeringen spelar det inte så stor roll.
Med lite drygt en månad kvar till valet har de nya Moderaternas problemformulering och verklighetsbeskrivning börjat accepterats av växande väljargrupper. Det säger något om ledande politikers förmåga att kommunicera. Men framför allt hade denna omsvängning inte varit möjlig om regeringen inte kunnat visa väljarna resultat.