Signerat – Annika Ström Melin.
Det är femtio år sedan han dog och allt sedan dess har intresset för Dag Hammarskjölds liv, gärning och död gått i vågor och förändrats i takt med tiden.
Han har lämnat ett gäckande minne efter sig och alla tycks vårda sin egen bild av Sveriges man i världen.
FN-vurmarna lyfter fram Hammarskjölds period som världsorganisationens generalsekreterare. Fjällvandrarna vallfärdar till Abisko och mystikerna försjunker i boken ”Vägmärken” eller besöker hans vackra gård i Backåkra.
Privatspanarna försöker fortfarande ta reda på vad som hände den där natten mellan den 17 och 18 september 1961 när planet med Hammarskjöld ombord kraschade. Och det finns säkert någon krets på UD som hyllar hans roll som diplomat.
Mindre känt är att också Europanördar skulle kunna ordna studiecirklar om Dag Hammarskjöld.
Han hade nämligen en viktig roll när relationerna till övriga Europa lades fast efter andra världskriget.
Hammarskjöld ville att Sverige skulle vara en del av det framväxande samarbetet, i någon form.
I en artikel i Svensk tidskrift 1951 pläderade han för att göra ”Europa till ett medium för vårt nationella engagemang”. Det var en ovanligt vågad svensk ståndpunkt vid denna tid.
Han företrädde Sverige under förhandlingarna om OEEC och Europarådet och hade inga problem med det mellanstatliga samarbetet i dessa organisationer.
Men han var kritisk mot Kol- och stålunionen, som presenterades av Frankrikes utrikesminister Robert Schuman den 9 maj 1950 och sedan utvecklades till EU.
I en rapport hem till Sverige skrev han att den ”övernationella planeringen” i Schumans plan kunde ”dölja en benägenhet att slingra sig undan de egna problemen med dålig finanspolitik och inflation”.
Nationalekonomen Hammarskjöld kom alltså ut som euroskeptiker långt före EMU – och hans inställning till EU påminner på ett nästan spöklikt sätt om Sveriges nutida politik.