Nu återstår bara några sista skälvande minuter av det svenska EU-ordförandeskapet. I morgon är det slut på borgfriden och valrörelsen kan starta. Man får hoppas att den verkligen också gör det och att Fredrik Reinfeldt använt natten till att lägga sig i startgroparna.

För statsministern har saknats i den inrikespolitiska debatten under hösten. En debatt han måste ta är den om sjukförsäkringen och ­alliansens reformer. Här har Social­demokraterna som tidigare ville införa en tidsbegränsning i sjukpenningen under årets sista månader frossat i populism. Nu är tid att avkräva de rödgröna besked om vad de vill. Först och främst i denna fråga, där svansföringen varit hög och där skillnaderna mellan de gröna och de röda är avgrundslik och det är svårt att se hur de ska kunna få ihop någonting. Men sedan förstås också i allt annat från utrikespolitik till ekonomisk politik.

Trots att många sympatiundersökningar ger ett betydande övertag till de rödgröna talar det mesta för en rafflande valrörelse. Inga gamla sanningar gäller längre, som att den ena eller den andra opinionsmätningen vid den ena eller andra tidpunkten kommer att visa hur det går i valet. Väljarsympatierna kan mycket väl hinna bölja både fram och tillbaka mellan de två blocken innan vi vet hur det verkligen gått.

För regeringen gäller det nu att återta initiativet i sjukförsäkringsfrågan, att surfa på vågen som det mest regeringsfähiga alternativet och att också i detta val framstå som det mest trovärdiga blocket i jobbpolitiken.

Lätt lär det inte bli. Men spännande att se i vilken mån den borgerliga alliansen förmår att ta igen. Och hur Socialdemokraterna – som mentalt inte riktigt anpassat sig till att vara ett parti bland andra – ska jämka ihop ett program med en vänsterledare som slåss mot riksdagsspärren och för sin egen politiska överlevnad.

Se där några skäl att så här på årets sista dag se fram emot det år som kommer att göra oss ett år äldre.