På en teservering i södra England blev jag vittne till en klassisk kulturkrock. En svensk man på väg mot toaletten råkade välta en portfölj bredvid ett bord med ett engelskt sällskap. Han gjorde inte min av att be om ursäkt utan fortsatte oberörd mot sitt mål.
När han kom ut efter förrättat värv möttes han av en mycket arg engelsman som högröd i ansiktet viftade sitt finger mot honom och ropade med hög röst över hela lokalen: ”The word is sorry…sorry…SORRY!”
Det var inte svårt att förstå utbrottet. Det fanns något kusligt omänskligt över svenskens indifferens, ett förnekande av att det finns andra subjekt i världen som gränsade till autism.
Hemma i Sverige är detta förstås norm. Under senaste veckan har en rad kommentatorer läst anatema över det allmänna knuffandet, de uteblivna ursäkterna, oförmågan att hälsa, hålla upp dörrar och så vidare.
Jag står helt bakom denna kampanj. Men jag tror att det är fel, som det har hävdats på sina håll, att bristen på artighet beror på att svenskar är särskilt fyllda av aggression mot sina medmänniskor.
Sannolikt är det precis tvärtom. Alla undersökningar visar att den sociala tilliten mellan människor i Sverige är ovanligt hög i ett internationellt perspektiv. Vi utgår oftast från att främmande människor är vänligt sinnade och till exempel inte bryr sig om en småsak som en omkullknuffad portfölj.
Men så enkelt är det inte, allra minst i en globaliserad värld. Artighet är en form av institutionaliserat erkännande av den Andre som mänskligheten har utvecklat för att undvika konflikter. Att samexistera jämlikt med sju miljarder andra individer på vårt klot kommer att kräva mer hyfs, inte mindre.