Biologisk mångfald är ett otydligt begrepp och en tveksam utgångspunkt för globalt utvecklingsarbete.
Indiska Hyderabad är platsen för ett jättemöte i FN-regi som avslutas i morgon. Även miljöminister Lena Ek finns på plats dessa sista dagar. Ämnet för konferensen är biologisk mångfald.
Det är svårt att vara emot bevarad artikedom. Eller för den delen internationella mötesplatser där frågor med global räckvidd diskuteras. Utfiskning, tjuvjakt, erosion, slokande genetisk variation och oåterkalleligt utrotade arter är reella problem som hänger ihop med en sviktande biologisk mångfald.
Men begreppet förvirrar, och försvårar möjligen även arbetet med dessa frågor. Det finns en närmast filosofisk eller i alla fall ideologisk botten i målsättningen. I de 20 strategiformuleringar, fastslagna i japanska Nagoya 2010, som nu diskuteras i Hyderabad, lutas begreppet hela tiden mot ord som hållbarhet. Och man får intrycket att maximal artrikedom i alla lägen är en förutsättning för ansvarsfullt fiske och jordbruk, framgångsrik naturvård och fattigdomsbekämpning.
Men att alla länder, i alla lägen, ska arbeta för att upprätthålla och främja biologisk mångfald är en målsättning som grundar sig i tanken att det måste finnas så många arter som möjligt, överallt. Är det självklart?
Arter dör ut, arter som man trodde var utdöda återfinns, helt nya upptäcks. Minns nyheten från i somras om tusentals tidigare okända och nu identifierade insektsarter i Sverige. Inte visste man att vi hyste bälgnacksteklar till exempel. Eller att den hårstråtunna dvärgparasitstekeln Mymar regale höll till här.
Så blev den svenska biologiska mångfalden i ett slag ännu rikare. Är det nu katastrof om ett par av dessa stekelvarianter kommer på kant med omgivningen, hamnar på en rödlista och så småningom dör ut? Och hur många och vilka arter är det viktigt att bevara, givet att naturvårdsresurserna inte är ändlösa?
Arter som registreras som utdöda är inte sällan närbesläktade med arter som lever i bästa välmåga. Är det då själva artbeteckningen som gör en speciell population skyddsvärd, det genetiska avståndet till närmast besläktade art, eller kanske dess geografiska hemvist?
När man till vardags tänker på utrotningshotade djur, tänker man – om jag törs generalisera lite här – gärna på noshörningar, pandor, tigrar och orangutanger. Men arterna som hamnar i den nedslående statistiken över utdöda arter är inte alltid lika lätt definierade.
Det handlar inte om att bagatellisera sammanfallande ekosystem utan om att problematisera användningen av målsättningen biologisk mångfald i FN-sammanhang. Det som är ledstjärnan i exempelvis svensk finkalibrerad naturvårdspolitik är inte nödvändigtvis den bästa utgångspunkten för globalt utvecklingsarbete. Frågan är om inte utmaningarna tacklas bättre om vi hoppar över det luddiga begreppet och går direkt på problemen.
Utfiskningen av haven är ett oomstritt, alarmerande faktum, framdriven av subventioner och hänsynslösa fiskerimetoder. Men man kommer inte till rätta med havsdöden, eller för den delen med tjuvjakten på noshörningar i Afrika, genom att implementera punkt 2 i Nagoya-strategin: ”Senast år 2020 ska värdet av biologisk mångfald ha integrerats i nationella och lokala utvecklingsstrategier för utveckling och fattigdomsminskning och i planeringsprocesser. De ska införlivas i nationell redovisning och efter behov i rapporteringssystem.”
Avverkningen av tropiska regnskogar är ett globalt problem, inte minst på grund av trädens förmåga att absorbera koldioxid. Men också för att det i skogarna gömmer sig en genetisk mångfald som är ovärderlig i utvecklingen av exempelvis läkemedel och nya grödor. Därför finns exempelvis ett FN-program (UN-REDD) genom vilket stater kan stödja utvecklingsländer med bevarandet av regnskogarna.
Förmodligen är det en ovanligt god investering.