Signerat - Peter Wolodarski.
För fem år sedan drog EU i gång en charmoffensiv mot Europas flygresenärer. Ett nytt direktiv tvingade alla flyg- och charterbolag att kompensera den som hade drabbats av förseningar eller inställda avgångar. I Arlandas utrikesterminal berättade EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström stolt om den legala rätten till pengar, måltider och hotellrum.
Det var då. Under den aktuella askkrisen har det blivit övertydligt att EU-reglerna var konstruerade för vackert väder. Flera flygbolag har ifrågasatt rimligheten i den tvingande kompensationen. Skandinaviska SAS har exempelvis begränsat ersättningen till maximalt 48 timmar för strandsatta passagerare i Asien och Nordamerika.
Om agerandet håller för en juridisk prövning återstår att se, men SAS reaktion går att förstå. Stoppet i trafiken har beslutats av myndigheterna. Det ligger helt utanför flygbolagens kontroll. Flera av dem har tvärtom velat återuppta verksamheten tidigare eftersom de bedömt det som säkert att flyga. Men de europeiska luftfartsmyndigheterna har i varierande utsträckning sagt nej.
Det finns alltså inte något samband mellan bolagens agerande och de inställda flygningarna. Ändå ska passagerarna enligt lag ersättas.
Askkrisen har orsakat flygindustrin miljardförluster och det finns branschfolk som de senaste dagarna ropat efter statliga stödåtgärder. Det vore fel väg att flyga.
Vad företag som SAS har rätt att begära är att resenärernas rättigheter hänger samman med flygbolagens handlande. Det är orimligt att man ska tvingas kompensera konsumenterna för ett kaos som framkallats av en vulkan på Island.
Dessutom behöver det göras en opartisk analys av myndigheternas agerande. Hade man sakliga skäl för sina beslut? Eller var stängningarna av luftrummet ett uttryck för godtycke och panik?
I så fall är det fler än passagerarna som har en legitim grund för askkompensation.