Signerat – Hanne Kjöller.
För vänner av 1994 års lagstiftning som gav unga funktionshindrade rätt att själva bestämma vilka assistenter som ska ut och in i deras liv är torsdagens dom från Halmstads tingsrätt sorglig läsning. 14 personer har stått åtalade för fusk med ersättningen. I flera fall handlar det om föräldrar med funktionshindrade barn.
Ett ärende rör en flicka född 2001. År 2006 fastslogs att dottern var berättigad till 83 timmars assistans per vecka. Föräldrarna anställde sig själva och skaffade sig på så vis var sitt heltidsjobb.
För att få ut pengarna måste man fylla i en tidrapport där det framgår vilka tider man arbetat. Det har föräldrarna gjort. Haken är bara att pappan under ett flertal tillfällen befunnit sig i sitt gamla hemland Libanon under sina arbetspass, medan dottern och mamman varit kvar i Sverige. Senare flyttar hela familjen till Libanon och tillbringar mer än ett år där innan Försäkringskassan drar in pengarna.
Huvudmannen i hela Halmstadshärvan, den enda som döms till fängelse, har bistått med ett bolag som på olika sätt skott sig på assistansersättningen. Men med undantag för de åtalade från bolagen är det ”familjeaffärer” vi bevittnar.
Det är frestande att dra slutsatsen att familjemedlemmar inte ska kunna anställas för att ta hand om funktionshindrade – i synnerhet inte beslutsoförmögna barn.
Men man ska inte glömma rubrikerna och indignationen som föregick nuvarande lagstiftning. Det kunde hårdraget handla om en vårdutbildad mamma som fick ta hand om andras vårdbehövande barn, medan någon vårdutbildad tog hand om hennes. Låt oss inte återvända dit.
Då kan vi inte låta det rulla på som det gör. Kostnaderna har exploderat och fusket systematiserats. Kanske ska fortfarande hela familjer kunna anställas.
Men då måste tillsyn och kontroll bli bättre. Även om det innebär att man klampar in i människors hem. Alternativet, att funktionshindrade barn stängs in i ett rum med minimalt med tillsyn, medan delar av familjen – tillika personalstyrkan – lever utomlands är inte försvarligt.