USA-EU: En komplicerad relation.
En viss irritation kunde noteras inför statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Vita huset. Som av en händelse visade det sig nämligen att Angela Merkel också skulle till Washington. Ville USA:s president hellre tala med Tysklands förbundskansler än med EU:s ordförande? Det skulle inte se bra ut.
En suck av lättnad spred sig därför i ordförandeskapets korridorer när det visade sig att Merkel bara skulle få träffa Obama under femton minuter. Fredrik Reinfeldt skulle få en hel halvtimme! Ensam. Utan EU-kommissionens ständigt och en smula nervöst närvarande ordförande Barroso vid sin sida.
Den klassiska fråga som USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger en gång sägs ha ställt är alltså fortfarande obesvarad. Om USA vill tala med Europa, vem ska presidenten ringa? Möjligen blir det lättare att få fram ett telefonnummer till EU när unionen med Lissabonfördraget får en permanent ordförande och en utrikesminister. Den pågående maktkampen rörande dessa nya poster tyder dock på att EU:s myllrande ledarskap kommer att bestå.
USA och EU hör ihop, men står ibland inte ut med och förstår sig inte heller riktigt på varandra. De ständiga förhandlingarnas union av självständiga stater fungerar på ett helt annat sätt än den amerikanska, federala unionen. Det verkar de fortfarande inte riktigt ha förstått.
Relationen mellan USA och EU har alltid varit komplicerad, men samtidigt stark. Den liknar ibland ett slags hatkärlek. Amerikanska presidenter har antingen sett Europas enhet som ett hot – eller som en nödvändighet. Vissa perioder har Europas ledare betonat värdet av europeisk självständighet, andra perioder har de talat vackert om gemensamma värderingar och behovet av samarbete.
En av EU:s grundare, fransmannen Jean Monnet, bodde under långa perioder i USA och blev vän med presidenterna Roosevelt och Kennedy. Den självlärde Monnet trivdes i det öppnare amerikanska samhället. Han var samtidigt orolig för det splittrade Europas svaghet. Det atlantiska partnerskap som Monnet drömde om på 1960-talet skulle bygga på två jämnstarka parter, men ett sådant samarbete var en mardröm för Frankrikes dåvarande president. Charles de Gaulle ville inte ha någon amerikansk parhäst, utan ett starkt Europa som skulle kunna utmana USA. Mellan dessa båda positioner har Europa pendlat allt sedan dess.
Samtidigt finns det ett tydligt samband mellan hur den gamla och den nya världen uppträder i världspolitiken. När EU agerar gemensamt är det ofta ett slags svar på något USA sagt eller gjort. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken växte fram efter de blodiga krigen i det sönderfallande Jugoslavien på 1990-talet. Den gången tvingades Europa än en gång ropa på hjälp från USA, men beslutade sedan att försöka bygga upp förmåga till militär krishantering på egen hand.
Relationen har också gått igenom några riktiga kriser. Motsättningarna som uppstod i samband med Irakkriget var djupa och delade dessutom unionen nästan mitt itu. Men sedan president Obama tillträdde som USA:s president har pendeln utan tvivel svängt ordentligt åt andra hållet igen. Europas ledare slåss om att få komma först till Vita huset och alla vill helst umgås med Obama på tu man hand.
Men det finns också en ny, intressant skiftning i EU-ledarnas sätt att tala om världens enda supermakt. De verkar inte enbart upprörda när de kritiserar USA för bristande besked under de pågående klimatförhandlingarna. Det låter som om de också är ganska nöjda med att än en gång få sätta USA på plats.
EU har under lång tid velat uppträda som världens samvete i klimatfrågan. Unionen berömmer sig över att ha gått längst i världen i kampen mot klimatförstörande utsläpp. Det är möjligen sant, men motsättningarna inom EU är på intet sätt lösta. Behöver unionen någon att skylla på för att orka hålla ihop? Europeisk enhet bygger alltför ofta enbart på gemensam kritik av USA.