I nästan tio år har DN:s ledarsida skrivit om sjukförsäkringen och om hur det gick till när ett av världens friskaste folk blev ett av världens mest sjukskrivna. Under denna tid har det kommit hundratals brev, mejl och länkar från sjukskrivna som vill berätta sin historia, beskriva sitt lidande och argumentera för varför de inte kan arbeta.
Alla brev är inte lika, men förvånansvärt många är likartade. Trots att ledarartiklarna handlar om system – inte om individer – upplever många att deras personliga ”rätt” till sjukpenning eller förtidspension ifrågasätts. Och trots åtskilliga alster om medikaliseringen i samhället, ett kulturellt fenomen, hävdar många att DN anklagat alla sjukskrivna för att vara lata fuskare. Vissa som skriver till mig avslutar med att önska mig en allvarlig sjukdom. I deras värld tycks det självklart att jag aldrig varit där.
Det är kanske mediernas och politikernas fel att bilden blivit så polariserad. Att det i den offentliga debatten aldrig ryms mer än två kategorier: svart/vitt, frisk/sjuk, den som har respektive den som inte har erfarenhet av allvarlig sjukdom, den som tror på de sjukskrivna respektive den som inte gör det.
Jag har i mitt tidigare yrkesliv som sjuksköterska träffat deprimerade patienter som varit så apatiska att de inte förmått röra ett finger, som legat med dropp och som kissat i blöja. Självklart kan inte djupt deprimerade personer som vårdas på sjukhus arbeta. Men betyder det att ingen med en psykisk diagnos kan det?
I en polariserad värld finns inga nyanser, ingen spännvidd i ett sjukdomspanorama. Sjukskrivning blir ett kvitto på lidandet, den som ifrågasätter sjukskrivningen ifrågasätter själva lidandet. Fast det egentligen är precis tvärtom. Numera finns flera studier som visar att människor som blir långtidssjukskrivna lider, får en usel livskvalitet och dör i förtid.
En av dessa studier har ledarsidan skrivit om tidigare (DN 24/8-07). En läkargrupp undersökte bland annat livskvalitet hos en grupp personer som varit sjukskrivna ett år eller mer. Mer än hälften uppfyllde kriterierna för depression, trots att ingen av dem varit deprimerad när de sjukskrevs. Livskvaliteten, som det finns etablerade mått för att mäta, var hos långtidssjukskrivna sämre än hos någon annan medicinsk grupp. Till och med personer med svåra ansiktsbrännskador skattar sitt liv högre.
För rätten till detta bevisligen erbarmliga liv slåss en rad vänsterdebattörer, däribland Lotta Gröning i Expressen och Johan Ehrenberg. Samt talespersonerna för det röd-gröna blocket. Jag hade kunnat förstå åsikterna bättre om avsändaren kommer från arbetsgivarsidan. Om det var näringslivet som argumenterat för att avpollettera människor som på grund av värk och ångest inte presterade till hundra procent längre. Men det är samma läger som i politiska högtidstal talar om att ”alla ska med” som nu vill skyffla undan en stor del av befolkningen.
Vi behöver en arbetsmarknad som är öppen också för dem som under en period i livet inte producerar som en Duracellkanin. Att klistra på människor som faktiskt har arbetsförmåga en sjukdomsalstrande diagnos är att kamouflera det behovet.
Som sagt: det finns absolut tillfällen i livet när människor behöver vara hemma från sitt arbete. Och det finns absolut människor som efter två och ett halvt års sjukskrivning fortfarande inte kan jobba. För dem finns förtidspension.
Men återigen: huvuddelen av dem som är långtidssjukskrivna är det inte för cancer, als eller svåra psykiatriska sjukdomar. Majoriteten har lättare psykiska diagnoser eller värk. Jag ifrågasätter inte lidandet. Jag ifrågasätter vad som blir bättre av att sitta hemma vid köksbordet och att 24 timmar om dygnet tvingas umgås med sin ångest.
När barn, även större, som drabbats av cancer eller av att en familjemedlem dött, brukar alla klutar sättas in för att se till att det mesta runt omkring dem blir som vanligt. Att de fortsätter med fotbollen, trots förlusten. Att de fortsätter med skolan, även om den sker på sjukhuset. Att de, mitt i all sorg och bedrövelse, så gott det går får glänta på dörren till det friska och normala. Att de får några timmars respit från ett kompakt mörker.
Men vuxna ska minsann ensamma få vara kvar i sitt mörker varenda minut av dygnet. Som om inte vi hade något behov av att glänta på dörren, få en nypa frisk luft och socialt sammanhang.
Vem, undrar jag, är det som är cynisk, som saknar helhetssyn och som inte tror på människan?