Brittiska The Economist gör i sitt senaste nummer en träffsäker observation om eurokrisen.
Det är inte lätt att vara politiker, konstaterar tidskriften. När EU:s ledare möts i Bryssel klagar marknaden på att beslutsfattarna gör ”för lite och för sent” för att skydda den gemensamma valutan. Men när samma folkvalda återvänder hem till sina väljare anklagas de för att göra ”för mycket och för snabbt”.
EU är som den stora ägarlösa allmänningen. Alla har glädje av den, men när det kommer till kritan drar sig många för att vårda den.
I få andra europeiska länder har denna paradox blivit så synlig som i Finland.
För Sveriges östra grannland markerade EU-inträdet i mitten av 90-talet den definitiva slutpunkten på en lång period av smärtsam isolering. Under det kalla kriget kunde Finland inte tillåta sig att ansöka om medlemskap i Europeiska unionen på grund av sin långa gräns mot Sovjetunionen.
Först när Berlinmuren föll och Sovjet upplöstes blev det möjligt att närma sig Västeuropa, och Finland kom att bli en mycket aktiv och engagerad EU-medlem.
Närheten till Europa gav snabba politiska och ekonomiska resultat. Finland har fått ett relativt stort inflytande i EU-kretsen och landets ekonomi har utvecklats starkt sedan 90-talet, mycket tack vare den nya öppenheten.
Men under den pågående finansiella krisen har historien snabbt omtolkats och förvrängts.
Sannfinländarnas framgångar i vårens riksdagsval har påmint politikerna om att det också finns en EU-skeptisk opinion som skyr tanken på att Finland ska bidra till exempelvis grekiska eller portugisiska stödpaket.
”Vi betalar inte”, skulle man kunna sammanfatta denna rörelses motto, som leds av Timo Soini och hans populister.
I Sverige har Sannfinländarna uppmärksammats för sin inställning till invandrare. Det har fått många att missa att det är i Europafrågan som Soini stöper om finländsk politik.
”Bryssel” är Sannfinländarnas projektionsyta och skällsord, symbolen för det som hotar den egna nationens välfärd, samarbetet som gör att Finland inte kan vara Finland utan i stället tvingar skattebetalarna att skicka miljarder euro till slösaktiga sydeuropéer (i verkligheten handlar det om villkorade lån med god ränta).
Timo Soinis valsuccé har skrämt de andra partierna och lett till att den nya koalitionsregeringen, som det tog 65 dagar att bilda, begärt särskilda säkerheter från Grekland för att bidra med räddningskapital till Aten.
Kravet har inte ställts av någon annan euromedlem och beskrivs av en inflytelserik finländsk politiker som ”helt absurt”. Finland kan inte begära ett sådant skydd utan att det kommer att utlösa en våg av liknande krav från andra länder. Det kan framkalla ett dominoeffekt som stjälper hela räddningspaketet och höjer räntenivån i Europa.
Förslaget om lånegarantier väcktes av Socialdemokraterna i valrörelsen som ett sätt att hålla stången mot Sannfinländarna. Sedan dess har det varit politiskt omöjligt att backa från, trots att flera av de sex regeringspartierna inte tror på det.
Timo Soini själv har kommit med den käcka idén att grekerna ska lämna ön Kreta som säkerhet.
Han vet naturligtvis att Grekland aldrig kommer att sätta Kreta i pant. Soini gör sitt utspel för att dra ned skrattsalvor på hemmaplan och vinna inrikespolitiska poäng. Problemet är bara att han samtidigt förnedrar en annan EU-medlem och förvärrar den europeiska krisen.
Det som förvånar med Soini är inte hans EU-populism, som knappast gör honom unik i Europa, utan att han på så kort tid kunnat förändra det politiska landskapet.
Få politiker orkar ge en annan bild av Europasamarbetet (Paavo Lipponen och Alexander Stubb är två lysande undantag). Och Finland – som under sin tid i EU blivit känd som en konstruktiv och pragmatisk medlem – fattar plötsligt beslut som placerar landet på kollisionskurs med resten av unionen.
Hur blev det så? Göran Djupsund, professor i statskunskap vid Åbo akademi, menade vid ett seminarium i Helsingfors i torsdags att Finland – till skillnad från Sverige – aldrig bearbetat vare sig EU-medlemskapet eller anslutningen till euron.
Medan Sverige stötte och blötte dessa frågor i åratal med hjälp av två folkomröstningar var det förhållandevis tyst på andra sidan Östersjön. Eurobeslutet drevs igenom utan någon större debatt. Och vad vi ser nu är en motreaktion mot det politiska etablissemanget, menade Djupsund.
Så kan det vara. Men den svenska erfarenheten av folkomröstningar och valframgångar för Junilistan och Sverige-demokraterna talar för att stämningarna knappast är specifikt finländska. Vad som krävs är en kris och en Timo Soini för att exploatera den.
Europaprojektet kom till för att hålla tillbaka nationalism och fientlighet mellan stater. Men med sina stolta ideal och bristande demokratiska förankring i människors vardag är EU också en bekväm spottkopp för populister.
Bryssel är retsamt närvarande men tillräckligt anonymt för att fungera som måltavla.
Finlands aktivitet vid spottkoppen har överraskat många på sistone. Men förr eller senare kommer förvåningen att övergå i irritation.
En fungerande allmänning förutsätter att de som flyr gemensamt ansvar inte kommer undan.
twitter.com/pwolodarski