Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Att mota Putin i grind

Snacka om olika språk.
Snacka om olika språk. Foto: Sergei Bondarenko/AP

Ryssland har skapat en allvarlig kris i Europa. EU och Nato måste svara bestämt.

En ”vapenvila” kan ibland beskriva ett krig. Från Kiev meddelades på onsdagen att president Petro Porosjenko hade kommit överens med Vladimir Putin om eldupphör i östra Ukraina. Inte alls, blev beskedet från Moskva, Ryssland deltar inte ens i konflikten. De proryska separatisterna lät hälsa att en fred var möjlig först när den ukrainska armén lämnat ”deras” territorium.

När nya sanktionsbeslut står för dörren brukar Putin skicka motstridiga signaler i syfte att förvirra och splittra EU-länderna. Lögnen om Rysslands smutsiga roll är också typisk för den ryske presidenten. Rebellernas ultimatum kan Ukraina knappast acceptera. Inte liknar det en vapenvila.

Putin förnekade den militära interventionen på Krim för att sedan raskt annektera halvön. Att separatistupproret i östra Ukraina är hans uppfinning har han också vägrat att erkänna. Slutmålet har avsiktligt lämnats dunkelt, men Putin har i alla fall inte grannens bästa i tankarna. Snarare handlar det om att göra det hopplöst för Ukraina att fungera normalt och sabotera dess önskan att följa sin egen väg.

Slutet av veckan blir ett prov på västvärldens beslutsamhet. Dels diskuterar EU än en gång skärpta ekonomiska sanktioner, på grund av Rysslands senaste upptrappning. Dels håller Nato toppmöte i Wales, med tyngdpunkt på hur hotet från Moskva ska mötas.

Vid kalla krigets slut såg Nato ut att få problem med att försvara sin existens, men historien bjöd på nya utmaningar som ex-Jugoslavien och Afghanistan. Putinismen har nu understrukit behovet av att gå tillbaka till ursprunget: att värna kollektiv säkerhet i Europa.

Redan har fler strids- och spaningsflygplan skickats till Polen och Baltikum. Andra beslut är att utöka övningsverksamheten och att rotera Natotrupper bland de östliga medlemmarna. Toppmötet ska sätta i gång en snabbinsatsstyrka på cirka 4.000 man med 48 timmars beredskap. Tung materiel och avancerad utrustning ska placeras ut i Polen och andra länder.

Däremot har Nato sagt nej till en polsk begäran om att stationera 10.000 soldater i landet, med hänvisning till ett avtal med Ryssland från 1997 om att inte placera fasta förband vid alliansens östgräns. Sista ordet är knappast sagt. Redan kriget mot Georgien 2008 visade att Putin inte respekterar den princip som gällt sedan andra världskriget: Europas gränser ändras inte med våld. Övergreppet på Ukraina är ännu ett exempel. Det tarvar motåtgärder.

I den ryska historieskrivningen var Natos östutvidgning en enda stor provokation. Sant är att Michail Gorbatjov efter Berlinmurens fall 1989 ville ha garantier för att före detta Warszawa-paktsländer inte skulle ansluta sig till den gamla rivalen. Men något löfte blev det aldrig och Sovjets siste president nöjde sig sedermera med ett rejält ekonomiskt bistånd.

Nato har hela tiden haft ambitionen att samarbeta med Ryssland. Svårigheterna har tilltagit ju längre Putin har innehaft makten, eftersom hans auktoritära drag har blivit allt värre. Men det är inte Nato som har angripit Ryssland, utan Putin som har skickat in sina elitsoldater i Ukraina.

Icke desto mindre finns i Europa en fruktan för att ”provocera” honom, som inte bara handlar om möjliga skadeeffekter för de egna nationella ekonomierna. Nato ska heller inte reta någon i onödan. Hur västvärlden reagerar på krisen är ändå livsviktigt.

För det första har Putin inget frikort för trakasserier mot grannländer. Ukraina är inte medlem i Nato och kan inte räkna med militär undsättning. Däremot ska USA och EU genom sanktionerna fortsätta att visa Ryssland att militär aggression har ett högt pris.

För det andra måste alla veta att artikel 5 om de ömsesidiga försvarsgarantierna är på riktigt. Ett angrepp mot ett land är ett angrepp mot alla, oavsett om det gäller Estland eller Frankrike. En militär Natonärvaro i Baltikum är en tröskel som Putin ska vara medveten om.

För det tredje är Nato en global säkerhetspolitisk aktör som samarbetar med dussintals länder i hela världen. Försvar för demokrati i Europa kan inspirera allierade och avskräcka diktatorer även på andra kontinenter.

Samtidigt finns en fundamental obalans i Nato, som toppmötet måste börja ta itu med. På 80-talet stod USA för hälften av medlemsstaternas försvarskostnader, nu är det 75 procent. Hälften av länderna har lovat att inte fortsätta skära ned, men nästan alla har långt till målet att de militära utgifterna ska utgöra 2 procent av BNP.

Trovärdighet kräver muskler. Om världen vet att Nato inte bluffar minskar risken för krig.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.