En decemberdag för drygt en månad sedan cyklade jag som vanligt över Västerbron på väg hem från jobbet. Men det var ingen vanlig dag. För på broräcket i decembermörkret satt en ung kvinna.
Jag stannar och säger hej. Hon svarar inte. Jag fortsätter att försöka få kontakt, ber henne att komma ned så vi kan prata lite. Jag frågar om jag får komma närmare. Hon säger nej, men i det läget har jag föreställt mig hennes fall tillräckligt länge för att tänka: det får bära eller brista. Och så går jag fram och lägger min arm runt hennes midja. Inte för att jag skulle kunna hålla fast henne om hon verkligen hoppade, men för att det känns bättre så.
En annan kvinna som råkar passera, kommer till oss och lägger från sin sida sin arm runt den unga flickans midja. Så står vi, med flickan som i ett medmänskligt skruvstäd, en bra stund. Sedan börjar hon rycka mer och mer. En blick, en kort nick mot den passerande kvinnan och så rycker vi ned flickan på rätt sidan av räcket. Hon är arg och försöker ta sig upp igen. Men mot två stadiga kvinnor har hon inte en chans. Till sist slappnar hon och det uppstår någon form av kontakt.
Klockan tickar. Det är bara minuter tills min dotters förskola stänger. Jag säger att jag måste hämta min dotter, men att jag varken kan eller vill lämna henne ensam på bron. Säg, får jag ringa larmcentralen? Det får jag inte. Däremot får jag ringa förskolan.
Att någon annan har ringt 112 förstår jag när jag hör sirenerna tjuta (hur polisen kan åka med blåljus och sirener på ett larm om att någon sitter på ett broräcke är för mig ett mysterium). Väl på plats är det inte precis någon psykologisk fingertoppskänsla polisparet demonstrerar. När jag cyklar mot dagis kan jag inte hålla tillbaka tårarna över det unga, mimiklösa ansiktet. Ensam kvar efter stängning sitter min dotter med en förskolelärare.
- Mamma, varför gråter du?
Jag svarar att det är för att jag träffat en flicka som var så ledsen att det gjorde ont i mig.
Jag vet inte hur många tårar som fällts av medmänniskor, hur många nattliga grubblerier över frågan om man gjorde rätt eller fel eller hur många förskolelärare som fått stanna efter stängning när Anna Odell, student vid Konstfack, bestämde sig för att simulera ett självmordsförsök vid Liljeholmsbron i förra veckan. Däremot tror jag mig veta hur jag skulle känt om jag varit inblandad. Lurad. Och inte lurad på vilken struntsak som helst, utan lurad på den tillit som måste finnas mellan människor i ett samhälle. Och lurad på föreställningen om vad det innebär att vara människa i dag.
Här blir det paradoxalt eftersom ett av konstens syften ofta sägs vara just detta: att berätta något om vad det innebär att vara människa i dag. Men också att utmana invanda föreställningar, att flytta fram positionerna. Provokationer kan inte uteslutas. Men de är ett medel, inte ett mål i sig. I så fall skulle det räcka att sätta sig och bajsa på Sergels torg för att vara en fullgod konstnär.
Jag kan tänka mig en rad stråk i gränslandet mellan friskt och sjukt som det hade varit intressant om Anna Odell närmat sig med ett konstnärligt uppsåt. För visst säger synen på psykisk ohälsa något om vilket samhälle vi lever i och vad det innebär att vara människa här och nu. Men vad som ska komma ut av detta, av det simulerade självmordsförsök och den efterföljande tvångsvård på psykakuten som ABC-nyheterna regogjorde för i måndags och som Anna Odell inte vill förklara förrän projektet slutförs i maj, har jag svårt att se.
Att det inte finns någon brandvägg mellan friskt och sjukt? Men det visste vi väl ändå innan? Att ingen av oss kan säga att vi aldrig kommer att hamna i ett sådant nattsvart mörker att vi till sist inte ser någon annan utväg än att närma oss ett broräcke?
Och vad innebär det då att vara människa? Och att vara medmänniska? Att man tittar bort när Anna Odell sätter sig på kanten för att man tänker att det är nog konst den här gången också? Att personalen på psykakuten ska börja misstro människor som i sin förtvivlan eller sitt vansinne, precis som Anna Odell, spottar, slåss och bits.
Folksagan om Peter och vargen är måhända inte konst. Men likväl säger den någonting om människans natur. Och om vad som händer om vår tillit till våra medmänniskor utmanas.
Kanske något för Anna Odell att väva
in i sitt konstprojekt.