För ett par år sedan började bilder på den höggravide och skäggprydde Thomas Beatie dyka upp i kvällstidningarna. I veckan kom den födande trebarnspappan på besök till Sverige för att tala på Pridefestivalen. I en intervju i Rapport får vi veta att det bakom den ovanliga bilden av barnalstrande finns en mer praktisk än spektakulär förklaring.
Thomas Beatie föddes som kvinna, genomgick en könsbytesbehandling, men utan att operera bort sina reproduktiva organ. Han träffar sin fru och de båda vill gärna ha barn, men hon har av medicinska skäl opererat bort sin livmoder. Ska någon bära och föda barnen får det bli han. Med hjälp av en spermadonator blev det så småningom hela tre telningar.
Födande män är en fråga. En annan är det ständigt växande rättighetsperspektivet. Som när Thomas Beatie i intervjun hävdar att ”alla människor borde ha rätt att skaffa egna biologiska barn”.
Men, nej. Någon sådan rätt existerar förstås inte. Inte heller finns någon rätt att skaffa ”icke-biologiska” barn. Det kan åtskilliga ofrivilligt barnlösa vittna om.
Att något är tekniskt möjligt innebär inte nödvändigtvis att det är önskvärt. Än mindre en rättighet. Det är bara att acceptera att 65-åriga kvinnor med hjälp av äggdonationer och massiv hormonbehandling kan bli gravida. Men därifrån finns ingen självklar ”rätt” till samhällets acceptans, andras ägg eller skattefinansierad behandling.
Jag förbehåller mig således rätten att tycka att det finns en poäng med att skaffa barn under den period då man har som bäst möjligheter att klara såväl graviditet som småbarnsår. Att moder natur missade att det heller inte är vidare smart att hundraåriga män blir pappor är inte mycket att göra något åt.
Och vad ska man då tycka om att män föder barn? Hm, behöver man ens tycka något? Hur stor är frågan? Om en kvinna vill genomgå en könsbytesbehandling, hur troligt är det då att hon vill bära och föda barn, vilket ändå måste betraktas som en tämligen omanlig syssla?
Inte troligt alls, berättar överläkaren Cecilia Dhejne, chef för könsbytesmottagningen vid Karolinska. Hon berättar hur man numera frågar patienterna om barn och önskan att bli gravid och att de flesta absolut inte kan tänka sig att bära ett barn.
Men om detta är ett ickeproblem är steriliseringskravet och resten av den föråldrade lagstiftningen ett desto större bekymmer. Kravet på att man ska vara ogift för att genomgå könsbyte är förlegat i en tid med samkönade äktenskap. Kravet på svenskt medborgarskap har också överlevt sig självt. Det måste precis som för all annan vård vara folkbokföringen som styr.
Steriliseringskravet betyder ur barnalstrande perspektiv noll och intet. Med modern provrörsteknik finns möjligheten för både steriliserade kvinnor och män att bli biologiska föräldrar.
Detta inser så gott som alla politiska partier. Socialminister Göran Hägglund (KD) är bakbunden av ett beslut på partiets riksting. Men enligt TT kommer Kristdemokraterna att rundas genom att riksdagen tar saken i egna händer. Barbro Westerholm (FP) berättar att hon tänker ta ett initiativ till en lagändring direkt efter riksdagens sommaruppehåll.
Kvar finns ett medicinskt aber. Det tycks som om testosteron ökar risken för äggstockscancer. Det berättar endokrinolog och androlog Stefan Arver. Eftersom det inte precis kryllar av äggstocksstinna män anses denna riskökning vara ”indikerad” men inte ”säkerställd” som det heter i expertutlåtandet till Socialstyrelsen. Hur ska man förhålla sig till den här risken?
Tja, menar patientorganisationer, intresseföreningar och Diskrimineringsbyrån i Uppsala – som engagerat sig i frågan – då får man informera patienten om risken och sedan låta den blivande mannen själv avgöra. Juristen Kerstin Burman säger när jag talar med henne att man inte kan karva i människor mot deras vilja. Att det strider mot de mänskliga rättigheterna. Den ökade cancerrisken avfärdar hon med att det saknas vetenskapliga bevis, och om det skulle visa sig att den risken finns, så får man låta individerna bestämma hur de vill förhålla sig till den.
Men vänta nu. Strider det inte mot läkaretiken att ge en behandlig som riskerar att ge en människa cancer, i synnerhet om den risken kan elimineras genom att man helt enkelt opererar bort äggstockarna?
Rätten till behandling innebär också rätten att avstå behandling. Liksom att avstå en del av behandlingen. En kvinna med bröstcancer som helst borde både opereras, strålas och cellgiftsbehandlas har självklart rätt att välja bort operation och ändå åtnjuta resten av kuren. Men det är skillnad på att avstå en behandling som sannolikt kommer att försämra förutsättningarna att tillfriskna från cancer och att kräva en behandling som ökar risken att man insjuknar i cancer.
Enligt den gamla lagen skulle man täppa igen äggledarna, inte nödvändigtvis ta bort dem. Lagen har således ingenting med cancerrisk att göra. Det är inte heller i lagstiftningen en sådan hör hemma. Det är varken politiker, jurister eller journalister som ska avgöra hur stor risken är och om den av medicinska skäl ska villkoras för hormonbehandlingen. Den bedömningen äger – som i alla andra fall – professionen.
Att försöka förvandla denna medicinska fråga till en sexualpolitisk spjutspets eller till en strid om mänskliga rättigheter är både fel och oetiskt. Transsexuella måste – som alla andra – ha rätt till en vård som ges efter vad läkarna vet, anar eller misstänker, och inte utifrån hur aktivister skulle vilja att det var.