På torsdagens regeringsfika hade finansministern och statsministern dragit på sig kostym och slips och berättade allvarsamt att den ekonomiska turbulensen i världen med ”stor sannolikhet” slår igenom även i svensk ekonomi.
Ingen betvivlar det. Den svenska ekonomin – en av de mest omvärldsberoende – rasade i samband med finanskrisen 2008 och reste sig som Pippi Långstrump när världens tillväxtekonomier återhämtade sig. Nu bromsar USA och Europa in av fortsatt finansiell oreda och offentliga åtstramningar, samtidigt som Kina på grund av hög inflation inte har samma möjligheter som sist att stimulera sin ekonomi. Ofrånkomligen påverkar det oss alla.
Att döma av tidigare finanskriser blir de närmaste åren en besvärlig omställningsperiod då västvärldens ekonomier mödosamt letar sig fram mot ett slags jämvikt. Balansräkningar ska rensas, statsfinanser saneras och tillväxten återhämta sig.
Sverige kan tacka både nuvarande och föregående regeringar för att den offentliga ekonomin är i så pass bra skick att det sannolikt inte kommer att behövas någon inhemsk besparingskur. Minnet av vår egen finanskris i början av 90-talet tycks ha fått staten och bankerna att åtminstone inte upprepa de värsta misstagen.
Sensommarens turbulens verkar också ha fått regeringen att börja tänka om kring det femte jobbskatteavdraget. I en intervju i SVT:s Gomorron Sverige i fredags sade Fredrik Reinfeldt att det inte längre är säkert att skatten på arbetsinkomster kommer att sänkas i höst. ”En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information”, påpekade statsministern.
Det är ett av hans bättre uttalanden på sistone. Det är inte bara finansoron som borde få regeringen att fundera på om jobbskatteavdraget bör vara svensk politiks huvudfråga. I samma riktning talar även annat.
Regeringens upprepade nederlag i riksdagen före sommaruppehållet visar att Sverigedemokraterna kan vara på väg att få en ny och oroväckande roll som vågmästare mellan blocken. Värdet av att förhindra den utvecklingen är stor, särskilt när det ekonomiska läget är så osäkert. Det sista som svensk ekonomi behöver nu är spekulationer om en annalkande regeringskris, vilket skulle framstå som en svensk variant av det amerikanska budgetdebaclet.
Man kan som Reinfeldt kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt för att de under våren lät SD få manöverutrymme. Men med tanke på de senaste veckornas händelser, både i världen och i Skandinavien, har regeringen anständiga skäl att ompröva sin gamla strategi.
Detta är inte läget att spela högt och hoppas att Håkan Juholt eller Jimmie Åkesson ska agera förnuftigt. Det är mycket möjligt att Socialdemokraterna kommit på bättre tankar och avstår från parlamentariskt rävspel den närmaste tiden, men varför chansa?
Det vore mer klädsamt och förtroendeingivande om Reinfeldt själv tog initiativet och sköt upp planerna på ett femte jobbskatteavdrag.
Varken Sverige eller regeringen står och faller med denna skatteförändring. När alliansen vann valet 2006 var det viktigt att göra det mer lönsamt att arbeta, men inte ens Anders Borg kan trovärdigt påstå att det femte jobbskatteavdraget är lika angeläget som de fyra första. De positiva effekterna avtar för varje nytt steg, samtidigt som baksidan börjar bli tydlig.
Även om regeringen mest talar om värdet av att uppmuntra arbete, kommer man inte ifrån att jobbskatteavdraget också urholkar den ersättning som faller ut vid arbetslöshet och sjukdom. Den som plötsligt får pengar från socialförsäkringssystemet förlorar ju sitt jobbskatteavdrag, och därmed blir inkomstbortfallet större än tidigare när man av någon anledning är borta från jobbet. I en artikel på DN Debatt (13/7) uppmärksammade Finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors hur jobbskatteavdraget indirekt sänker ersättningsnivån.
För den som vill att socialförsäkringarna enbart ska garantera en grundtrygghet är förändringen förmodligen i sin ordning. Men utvecklingen är ett problem om man tror på offentliga försäkringssystem som vid sjukdom och arbetslöshet ger en ersättning som speglar människors arbetsinkomst.
Efter fyra jobbskatteavdrag kan de borgerliga med gott samvete avstå från ett femte, utan att för den skull ge upp ambitionen att låta människor behålla en större del av sin inkomst.
Det finns andra skatter som man med fördel kan intressera sig för (arbetsgivaravgifter, riskkapitalavdrag, marginalskatter) och det finns flera framtidsinvesteringar som regeringen och oppositionen borde kunna enas om (upprustning av infrastruktur, satsning på forskning och utveckling, mer pengar till skolan).
Mycket av detta skulle dessutom ge ekonomin värdefull draghjälp när prognoserna pekar nedåt.
Var sak har sin tid. Sommarens dramatiska händelser, både i ekonomin och i Norge, skapar berättigade förväntningar på ett annat, mer samarbetsinriktat politiskt ledarskap.
Fredrik Reinfeldt borde fånga tillfället innan det försvinner.