Det blommar i Rosengård. Våren har hunnit betydligt längre i Malmö än i Stockholm, och när jag promenerar in i stadsdelen slås jag av hur lummigt där är: penséer och påskliljor i prydliga rabatter, hägg och körsbär i blom.
Det är svårt att föreställa sig att detta är samma område som i veckan har gett upphov till rena krigsrubriker: "Rosengård brinner", "Upplopp i Rosengård".
"Rosengård", förresten. Under de senaste åren har stadsdelen blivit en symbol för arbetslöshet, kriminalitet, fattigdom, misslyckad integration. Men det finns inte ett Rosengård, utan flera.
På norrsidan av Rosengård finns det bostadsrätter, där är det oftast lugnt, säger polis och räddningstjänst. Det är på den södra sidan - och särskilt i kvarteret Herrgården - som de stora sociala problemen finns. Det är också där som de senaste dagarnas bränder och oroligheter har ägt rum.
Lite hårda fakta: Förvärvsfrekvensen i Herrgården är 15 procent. Den disponibla inkomsten per person och år är (2004) 51.200 kronor, mindre än hälften av genomsnittet för Malmö. 97 procent av de boende har utländsk bakgrund, en tredjedel är från Irak.
I praktiken fungerar kvarteret som en genomgångsstation för nyanlända flyktingar. De som kan flyttar därifrån - men eftersom det hela tiden tillkommer nya människor är fattigdomen och arbetslösheten konstanta. Trångboddhet är ett allt större problem.
"Herrgården byggdes för 2.000-2.500 personer", berättar stadsdelschefen i Rosengård, Eva Alterbeck.
Nu bor där närmare 5.000 personer, och då är inte så kallade ebos, asylsökande som bor inneboende hos vänner och släktingar, inräknade. Överbefolkningen medför ett stort slitage på de charmlösa gula tegelhusen.
Till det ska läggas att omkring hälften av Herrgårdens invånare är barn och ungdomar under 20 år. Varma, vackra kvällar - som den i lördags, när det första bråket utbröt - finns det fullt av barn och unga ute på gårdarna som varken har någonting att göra eller någonstans att ta vägen.
Det ger ingredienser till en explosiv cocktail. Det räcker med att några få vill ställa till med bråk för att situationen ska spåra ur. Och de som drabbas värst är de övriga Herrgårdsborna.
Problemen till trots - under det senaste dryga året har läget varit under kontroll, hävdar polis, räddningstjänst och tjänstemän i stadsdelen.
"Vi har haft en oerhört bra kommunikation med de boende, med ungdomarna också", säger närpolischefen Börje Aronsson. För några år sedan fanns det ett stort problem med ungdomsgäng, men sedan dess har polisen arbetat intensivt för att nå ut till invånarna och brottsligheten har gått ned. Den senaste veckans händelser "kom som en blixt från klar himmel".
Stadsdelschefen Eva Alterbeck blev också överraskad av oroligheterna. Det finns en optimism i Rosengård, allt pekar åt rätt håll, anser hon. "Arbetslösheten har minskat, den upplevda tryggheten har ökat." Nu finns risken att den positiva utvecklingen hejdas.
Linus Eriksson, ställföreträdande räddningschef, säger att läget har varit lugnt under hela 2006, bränderna i veckan känns som ett rejält bakslag.
Alla tre betonar att det bara är ett litet fåtal av ungdomarna som förstör, att det viktiga är att komma tillbaka till normalläget. Under de senaste dagarna har skolorna, stadsdelsförvaltningen, polisen och räddningstjänsten ansträngt sig gemensamt för att få ett slut på oroligheterna.
Likväl brinner det. Sedan i lördags kväll har det brunnit ett dussintal gånger, i källare, sopnedkast, miljöstationer och buskage.
Alla människor jag möter har egna teorier om varför det sker just här, just nu. Skulden läggs på polisen, på politikerna, på frånvarande föräldrar, på tristess och uppgivenhet. En 13-årig flicka beskriver det inledande bråket med polisen som ett busstreck som spårade ur: "Det var en kille som köpte ägg till barnen för att de skulle ägga polisen."
En 17-årig pojke rycker på axlarna: "De som tänder på vet inte själva varför, det är bara dumhuvuden som vill skryta för sina kompisar som gör så här."
Kanske är det just så enkelt, det finns ingen anledning mer än en vilja att skrämma, provocera, få uppmärksamhet. Den kortsiktiga lösningen är att försöka stoppa bränderna och få fatt i förövarna. Att långsiktigt hejda den destruktiva kulturen är betydligt svårare. Det gäller att förbättra skolresultaten, pressa ned arbetslösheten, rusta upp bostäderna, binda ihop Rosengård med övriga Malmö, skapa framtidstro. Regeringens skolpolitik och arbetslinje är steg i rätt riktning.
Men sådana reformer tar tid. De som bor i Herrgården lär få stå ut med trångboddhet och fattigdom ett tag till. Och under förutsättningarna som råder krävs det inte mer än en liten gnista av ilska och frustration för att lugnet ska brytas.