Signerat – Petter Birgersson.
Delstatliga Nordea ska kapa 2 000 jobb i Skandinavien. Banken hänvisar till att hårdare krav på det egna kapitalets storlek kommer att minska avkastningen. För att hålla uppe lönsamheten måste därför personalen bantas. Det är förstås bekvämt att ta till Basel III-reglerna som argument för att utföra de åtgärder som banken hade genomfört ändå. Eller skulle banken ha haft något annat mål än att nå bästa avkastning utan de nya kraven? Knappast.
Konkurrenten Swedbank fortsätter samtidigt att återköpa aktier till ett värde av tio miljarder kronor. Det är ett sätt att i stället för direkt utdelning i kontanter belöna ägarna, genom att kursen på de återstående aktierna förväntas stiga på börsen.
När finansminister Anders Borg (M) ryter till och menar att det är oansvarigt av Swedbank att dela ut så stor del av kapitalet, svarar bankledningen med att peka på balansräkningen och hävda att den är en av de starkaste bland bankerna i Europa.
Frågan är om det är rätt svar när banksektorn konkurrerar om platsen som kontinentens krisbransch nummer ett. Och frågan är om det är det rätta svaret från just Swedbank. För ett par år sedan var bankens svindlande äventyr på god väg att lämna skattebetalarna med ett svart hål att fylla.
Anders Borg vet förstås att hans kritik går hem i stugorna. På det viset är det lika mycket ett populistiskt utspel som ett rakt budskap till bankledningarna.
Men bankerna har ingen anledning till någon större kaxighet när det gäller den egna förmågan att kalkylera risker. Och nog borde den en gång så försiktige Swedbank-vd:n Michael Wolf förstå, att även om han anser sig kunna bedöma bankens styrka bättre än finansministern finns det en politisk risk i agerandet. För inte lär Borg bli snällare av att Wolf struntar i vad han säger.
Men nu bör Wolf inte främst lyda Borg för att han är finansminister utan för att Borg har rätt.