Barndomens sommarlov gav en stark förnimmelse av oändligheten. Dagar på rad utan schemalagda aktiviteter. Ett själsligt mellanrum, nästan overkligt i sin kontrast till 08.10 till 08.50, följt av rast. Väderleken regerade. Mulet innebar yatzy. Duggregn, meta abborre. Soligt, hoppa från klipporna, eller något av alla andra saker ett barn kan hitta på i naturen vid havet.

Sommarlovet sitter liksom i kroppen. De minnen man lagrade under dessa tio veckor, om man nu haft turen att ha en lycklig barndom, vittrar inte. De beläggs bara med viss patina och finns som en glimrande skatt, vars ädelstenar det kan vara vilsamt att vrida och vända på när tillvaron är vuxet inrutad.

Tio veckors lov är en underbar anakronism med rötterna i det gamla jordbrukarsamhället. När obligatorisk folkskola infördes 1842 föll det på sin egen orimlighet att kräva att barnen skulle gå i skola under den hektiska odlingsperioden. Skolbänkarna skulle ha stått tomma hur mycket någon Skolmyndighet än hade försökt tvinga barnen till undervisningen. De behövdes ju hemma. Först maten sedan moralen. Därför fick de lov att svika skolplikten mellan vårsådd och höstskörd. Sommarlovets tidsrymd var därmed given.

Hundrafemtio år senare kan man konstatera att det långa sommarlovet består, trots att världen är en annan. Utvecklingen har gått från barnarbete och tidigt ansvarstagande till frihet från arbete under överinseende av föräldrarna. Bonden föredrar numera att skörda utan små barn som riskerar att förolyckas under ett gigantiskt traktorhjul. Vi skulle inte svälta om vi förändrade terminsindelningen i grundskolan.

Tjänstesamhället i en globaliserad värld kräver samtidigt många vuxnas uppmärksamhet året runt. Allt skulle löpa smidigare om inte stora delar av den erfarna arbetskraften loggade ut när solen börjar värma.

Krönikor, bloggar och insändare är fulla med frustration över att ekvationen fem veckors semester för vuxna inte går ihop med tio veckors lov. Vissa forskare hävdar dessutom att kunskapsgapet mellan elever från olika samhällsskikt ökar under det långa sommarlovet. Barn från sämre hemförhållanden tappar i läsförmåga, medan barn från familjer som prioriterar kunskap tar språng framåt.

I en tid av internationell konkurrens skulle kortare sommarlov kunna korta den totala utbildningstiden, vilket skulle vara en samhällsekonomisk besparing. Med just denna motivering har alliansen och Socialdemokraterna öppnat för en förändring av terminsindelning för högskolestuderande. Sverige har tillsammans med Danmark världens äldsta studenter. Men grundskolan vilar i orubbat bo på denna punkt, trots att Sverige har tjugo procent färre lästimmar än EU-genomsnittet. Sommarlovet – detta pärlband av dagar – törs ingen politiker slita sönder. Varför, kan man undra?

Förmodligen för att sommarlovet är en kulturell företeelse, lika känslomässigt förankrad i folksjälen som monarkin eller vanan att fira religiösa högtider, trots att de flesta av oss inte är särskilt religiösa eller förespråkar att makt ska ärvas. Sommarlovet har varit med och mejslat ut vår identitet under viktiga år i livet. Sommarlovets längd är dess magi. Tiden mellan midnattssol och augustimåne blir en kokong som kan resultera i de mest omtumlande omvandlingsnummer av både mental och fysisk art.

Det går att börja sommaren som en finnig flaggstång och komma ut solbränd och muskulös lagom till säsongens sista kräftskiva. Det går att bygga upp nya relationer och vid höstens återseende tvinga hackordningar till omprövning. Man hinner lära något nytt, kanske något så banalt som att längta tillbaka till vardagen.

I en tid av materiellt överflöd blir ett långt, obrutet sommarlov det finaste en vuxen kan ge sitt barn. Och helst ska detta lov ha en lantlig fond. Så har det varit ända sedan industrisamhället och urbaniseringens tidiga dagar, därav skollovskolonier och bondfamiljers mottagande av feriebarn. Barn och ungdomar skulle förhindras att driva runt i städernas gränder och i stället stärkas av lantluft, husmanskost och sunda aktiviteter.

De generationer som sitter vid makten minns sina somrar och vill ge barn och barnbarn samma chans att uppleva lovets magi. Sommarlovet är lättare att älska än förnuftsmässigt försvara. Först när telningarna som tillbringat för många sommarveckor på dammiga fritidsgårdar blir vuxna, kan måhända en förändring komma på tal. I den kampen bör de tänka fritt och stort. Om terminsindelning och sommarlovets längd dramatiskt ska ändras måste skolans undervisning, särskilt på våra breddgrader, i större utsträckning säsongsanpassas.

Mer lektioner ute? En veckas simskola? Mer biologi och miljökunskap under sommarhalvåret? Arbetspraktik för de äldre barnen?

Själv är jag obotligt konservativ när det gäller sommarlovet, hur mycket pusslandet och saxandet än frestar på sinnesfriden. Och vad vore hösten – med sin aura av nystart –utan lovets långa förspel?