Söndagskvällens tevesända partiledardebatt ett år före valet blev en problematisk tillställning. Som teveprogram hörde det närmast hemma i en specialistkanal. Nu sändes det i allmänteve på bästa sändningstid. Där stod ett antal människor som tycktes komna från en begravning - dystra och dämpade med undantag av centerledaren Maud Olofsson.

Som i en Norén-pjäs talade de om något som alla förutsattes känna till och förbi och ovanför varandra. Ska detta bli modellen för den politiska debatten under det kommande året lär vi få ett rekordlågt valdeltagande.

Skärpta tittare förstod sannolikt att här fanns en gemensam upplevelse, de som läst på i tidningarna visste förstås att det handlade om de fyra borgerliga partiernas Bankerydsprogram. Men i stället för att tala om vad de vill och vad de föreslår angrep de fyra alliansledarna motparten - de regerande socialdemokraterna och deras två stödpartier för vad dessa inte gjort. Och vice versa. I stället för att presentera det gemensamma förslag som ännu inte finns målade statsminister Göran Persson med sina rödgröna bisittare upp en bild av "det amerikaniserade" Sverige som skulle bli följden av de borgerligas politik.

Ursäkta, men den debattstilen fungerar möjligen i riksdagen - och är en förklaring till att så ytterligt få lyssnar på riksdagens debatter, men nu handlar det om väljare vars tid är knapp och som i utgångsläget är skeptiska till "politiker".

Men kommer då inte kassaersättningen att vara en stor fråga i valet? Jo, sannolikt. Därför att de fyra i alliansen bygger så mycket av sin politik för fler jobb på minskade ersättningar och därför att det är en fråga som tänder trogna socialdemokratiska valarbetare.

Det är dock inte ersättningsnivåerna i a-kassa och sjukförsäkring som avgör landets ekonomi, de kan påverka människors handlande på marginalen . Tillväxt och framtidstro, fler företag och fler jobb kommer av en rad faktorer - handfasta ting som skatter, utbildning, en rörlig arbetsmarknad men också mer svårfångade ting som inställning till företagande och rikedom, till kunskap och till sparande. Här förefaller alliansen vara på rätt spår, men de får akta sig för att hamna i procentrytteriet.

På söndagen tycktes de vilja tävla med regeringspartiet i social ingenjörskonst, en i svensk politik mycket överskattad gren.

Statsministern däremot excellerade i sin alldeles egna specialgren - konsten att vända ryggen till. Både bokstavligt och bildligt. När Göran Persson vankar runt med ett ont knä och förnekar att han skulle nonchalera någon, då kan han inte längre göra anspråk på att bli trodd. Hans bristande engagemang är bara alltför uppenbart.