Jag lyssnade först undrande, sedan ilsknare: Vad är det för budskap det gamla arbetarpartiet kommer med? Det väsentliga är att människor får vara kvar i arbetslöshet eller sjukskrivning med goda förmåner.

Ekonomiska lockelser har ingen verkan, de leder inte till att människor söker jobb eller anstränger sig mer. När regeringen minskar förmånerna i arbetslöshets- och sjukförsäkring gör den det för att vara elak mot underklassen.
Och så drar Pär Nuder exemplet med en kvinna, sjukskriven i fyra år för depression, som uppgivet säger att hon inte kommer att kunna orka söka något arbete. Nuders lösning är alltså att hon ska fortsätta att få pengar och vara trött och deprimerad.

De sjukskrivna och arbetslösa är vårt folk, är Pär Nuders budskap. Mot denna omsorg finns intet att invända, det gör det däremot mot den föreställning som ligger implicit i socialdemokraternas kritik: Detta att det räcker med att skicka pengar från den offentliga kassan och sedan låta människor sitta i passivitet. Underförstått är att välfärdslandet ska innehålla en stor grupp kassaförsörjda.

Och kassareglerna ska vara så generösa ingen ska avstå från sjukskrivning eller arbetslöshet av ekonomiska skäl.

Jag medger att detta låter befängt, men sådant är det underförstådda resonemanget hos socialdemokratin i opposition.
Det är så att man kan gråta av ilska och besvikelse.

Jag uppskattar inte allt som denna alliansregering företar sig, långt ifrån. Men jag uppskattar dess strävan att restaurera de sociala trygghetssystemen. Generella socialförsäkringar är en genial uppfinning. De jämnar ut risker i ett stort kollektiv, de blir därmed mindre kostamma för dem som löper de största riskerna. Hur illa det är när det inte finns ett alla omfattande och gemensamt finansierat skydd kan vi nu se: Ett medlemskap i arbetslöshetskassan kostar minst för dem med goda inkomster, 48 kronor nästa år för finans- och försäkringsbranschen, 300 kronor för hotell- och restauranganställda.

En förutsättning för att den generella försäkringen ska fungera för alla är att den verkligen ger alla samma skydd. Den allmänna sjukförsäkringen har ett tak. Det betyder att många människor tycker sig ha behov av tilläggsförsäkringar, de stora fackliga organisationerna har därför förhandlat sig till sådana. I praktiken har vi därför på den svenska arbetsmarknaden mer eller mindre privilegierade grupper. Det gör det inte precis enklare att räta upp de offentliga försäkringarna.

Restaurationen av våra sociala trygghetssystem syftar till att de ska återfå sin ursprungliga funktion: som resurs när den egna försörjningsförmågan sviktar. Men när jag lyssnar till Pär Nuder talar han om sjukskrivna och arbetslösa som handlade det om sociala grupper, människor som bär titeln "arbetslös" respektive "långtidssjukskriven" och som ska ha ekonomiska och sociala villkor därefter för tid och evighet. Jag hoppas att de som sitter i denna verklighet blir lika upprörda som jag: vart har den så kallade arbetslinjen tagit vägen?

Borde inte företrädaren för ett arbetarparti glädjas åt att så många fler nu har jobb i Sverige, och att de får behålla mer av inkomsten för egen del?

Alla har ännu inte hittat någon försörjning i arbetslivet, det är sant. Mycket oroande är att det i den gruppen långtidsarbetslösa blir allt fler ungdomar och att dessa pensioneras bort. Däri har Pär Nuder rätt. Men är inte också den del av ansvaret för detta den misslyckade gymnasieskola som socialdemokraterna bär huvudansvaret för, en skola som skoltrötta elever inte klarar av.
Dagens arbetsliv är hårt, där finns plats för de flitiga och lyckade, 100-procentarna. Få klarar detta utan hjälp.

Men utgångspunkten måste vara vars och ens eget ansvar för att skaffa sig utbildning och söka försörjning. Våra gemensamma sociala trygghetssystem ska vara just det, inte bli försörjning för somliga, inte användas som bekväma kassaförstärkare av andra. Ingen ska ha råd eller inte ha råd att vara arbetslös. Den som blir arbetslös ska ha ett nytt arbete. Och gärna slippa Pär Nuders konstlade omsorger.