Signerat – Hanne Kjöller.
Barnfattigdomen ökar igen. Så inleder Rädda Barnen sitt pressmeddelande om årets barnfattigdomsrapport som utgår från 2008 års statistik.
Så kan man förstås beskriva siffrorna. Ett annat sätt är att säga att mätningen från 2008 visar de näst lägsta siffrorna sedan mätningens början 1991. Allra lägst var talen från 2007 då 10,9 procent av alla barn i Sverige (210.000 barn) rubricerades som fattiga av Rädda Barnen. Året efter hade den siffran gått upp med 0,6 procentenheter eller 10.0000 barn. En tämligen marginell skillnad får man lov att säga. Särskilt om man jämför med 1997 då 22,3 procent av alla barn ”låg under fattigdomsstrecket” som Rädda Barnen väljer att beskriva det.
Sedan var det detta med begreppen. Jag vet inte om det är för att jag på andra kontinenter kommit i kontakt med verklig fattigdom – där man varken har mobiltelefon, gymnastikskor eller mat på bordet – som jag tycker att Rädda Barnens ordval förfelar sitt syfte. Visst finns armod. Men det handlar mindre om att familjer inte skulle ha mat för dagen och mer om en mer övergripande resurssvaghet.
Men Rädda Barnen går ännu längre. Generalsekreteraren Elisabeth Dahlin hänvisar till Barnkonventionen och hävdar att det är ”ett brott mot artikel 4 att inte agera för att motverka barnfattigdomen i Sverige”.
Man kan fundera över det lämpliga i att hänvisa till just denna artikel som i sin helhet lyder: ”Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka lösningar genom internationellt samarbete.”
Vad menar Rädda Barnen? Ska vi be Sudan om bistånd? Eller FN om katastrofhjälp?
Artikeln har tillfogats en rättelse. Tidigare angavs det felaktigt att Sverige inte har ratificierat Barnkonventionen.