Signerat - Håkan Boström.
Expressen har under veckan tagit upp barnfattigdom i Sverige i ett antal artiklar. Det handlar om barn till föräldrar som är beroende av socialbidrag eller i vissa fall socialförsäkringsstöd. Vi får bland annat bekanta oss med en familj som inte har råd att lämna staden under sommaren, utan får tillbringa semestern hemma på gården.
I ett annat fall handlar det om en kille som inte har råd att köpa kompisarnas märkeskläder. Familjen får i stället handla på rea och second hand. När jag läste detta socialreportage anno 2009 kunde jag inte låta bli att reflektera över min egen uppväxt under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. Det är inte särskilt långt tillbaka i tiden.
Några märkeskläder var det inte tal om. Man fick ärva syskon eller kusiner. Ingen brydde sig om det.
Somrarna tillbringade de flesta ungar i stan – om de inte råkade ha släktingar på landet. Sommarstuga var sällsynt, utlandssemestrar förekom knappt. Det var lika sällsynt att föräldrar skjutsade runt sina barn på diverse aktiviteter.
Vi fick sysselsätta oss själva – och det gjorde vi. Vi byggde kojor, lekte kurragömma, spelade fotboll eller landbandy på någon bakgård. Vi hade för det mesta väldigt skoj. Jag har helt enkelt svårt att ta till mig Expressens bild av fattigdomen i dagens Sverige.
Socialbidragsnivån ska täcka alla nödvändiga kostnader. Sjuka och barnfamiljer kan få extra stöd. Det är på alla sätt rimligt. Men är det rimligt att socialbidragsnivån ska garantera något slags medelstandard? Att alla ska ha råd med ungefär samma saker? Det är svårare att se.
Alla barn har rätt att få sina grundläggande materiella behov tillfredsställda – samt chansen att skapa sig ett annat liv i vuxen ålder. Ur ett medelklassperspektiv kan det kanske tyckas torftigt att inte ha råd med dyra märkeskläder eller att inte kunna åka på utlandssemester. Men det ligger inte så lite i betraktarens öga.
Det kommer alltid att finnas andra med rikare, vackrare och mer framgångsrika föräldrar. Att ständigt jämföra sig med dem är ett säkert sätt att känna sig fattig.