Barnfattigdom hade kunnat platsa på listan över förra årets ord. Det förde tankarna till ”Oliver Twist” och andra 1800-talsromaner om barn som for illa och ofta gick hungriga. Men ordet blev aktuellt på nytt. Dels genom en debatt om hur Rädda Barnen använde fattigdomsbegreppet i samband med lanseringen av sin årliga rapport. Dels genom att Håkan Juholt som nytillträdd ordförande för Socialdemokraterna lovade att barnfattigdomen skulle utrotas.

Årets rapport från Rädda Barnen kommer knappast att bli lika omstridd. Det relativa fattigdomsbegreppet – som säger mer om inkomstspridningen i samhället än om de materiella förhållanden som barn faktiskt lever under – har denna gång getts en mer underordnad roll.

Betoningen ligger nu på mått som ger en bättre bild av den faktiska ekonomiska standarden. Det man tittar på är om barnens familj under året tvingats söka försörjningsstöd eller om den enligt SCB:s definition har en låg inkomststandard.

Slutsatsen är att barnfattigdomen ökade under 2009, som är det senaste undersökta året. Andelen ekonomiskt utsatta barn som 2008 varit 11,5 procent steg till 13 procent.

Vidgas perspektivet blir bilden delvis en annan. För det första måste de två senaste årens ökning ses mot bakgrund av den föregående tioårsperiodens sjunkande trend. Barnfattigdomen var med samma sätt att mäta över 22 procent 1997 och halverades fram till 2007.

Att den positiva utvecklingen bröts när den internationella finanskrisen slog till 2008 och arbetslösheten började stiga är inte överraskande. Den stora och ännu obesvarade frågan är vad som händer sedan. Man kan hoppas och förvänta sig att kurvan vänder igen. Men några bearbetade siffror för 2010 och 2011 finns ännu inte.

Värdet i den statistik Rädda Barnen årligen redovisar ligger i att den ger en bild av förändringen över tiden. Svagheten ligger i att själva talet om ”barnfattigdom” styr tankarna i riktning mot bidrag: Barn är svaga. Samhället har ett ansvar för de svaga. Alltså bör politikerna omfördela resurser så att barnen lyfts upp ur sin fattigdom.

Men om den viktigaste förklaringen till barnens utsatta situation är att deras föräldrar inte arbetar, så är högre bidrag en medicin som kan göra mer skada än nytta.