”Det borde inte vara som att utse en påve”, sa EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström på en presskonferens i Bryssel i går. Hon menar, med rätta, att hemlighetsmakeriet bakom EU:s toppjobb är en av anledningarna till medborgarnas Brysselskepsis.

Samtidigt träffades EU:s regeringschefer för att nominera kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso till ytterligare en femårsperiod. Det borde gå vägen för studentmaoisten som blev konservativ premiärminister i Portugal. Han har få fiender. Avsaknaden av en motkandidat förenklar också valet.

Barroso gör inte skäl för sitt mellannamn Durão som på hemspråket betyder tuffing. Hans tid vid makten har präglats av försiktighet trots en del förtjänster vad gäller ambitiös klimatpolitik och fritt vårdval.

I takt med att hans omval närmat sig har han alltmer spelat efter de större ländernas pipa. Frankrike och Tyskland har tillåtits driva en farligt protektionistisk industripolitik. Han gick Sarkozys ärenden när hedgefonder och skatteparadis utpekades som de svarta fåren i finanskrisen, trots att de knappast har med saken att göra.

Efter att ministerrådet enats om Barroso måste Europaparlamentet ge sitt godkännande. Visserligen gick den konservativa gruppen, som står bakom Barroso, framåt i valet men det krävs fler röster vilket han troligtvis får. Vänstern kommer att sura över ministerrådets val men socialisterna har på grund av inre stridigheter och ett katastrofval inte förmått presentera någon motkandidat.

Kvar finns den lame Barroso. Han behöver kompletteras.

Om Lissabonfördraget går igenom får EU en permanent ordförande för ministerrådet. Det första mandatet löper på två och ett halvt år. Låt oss då hoppas att den förste ”presidenten” blir en färgstark, frihandelsvänlig och handlingskraftig person.

Någon som har numret till Tony Blair?