Ledare

Bättre fria än fälla

Många har upprörts över den våldtäktsdom vid Lunds tingsrätt som avkunnades i fredags. Mannen frias trots att kvinnan vid flera tillfällen skrikit ”nej” och ”sluta”. Hur är det möjligt?

Att svaret inte är så enkelt framkommer i den 30 sidor långa domen. Där framgår att kvinnan och mannen inledningsvis suttit i soffan hos honom och pratat om sina sexuella preferenser innan de så småningom började ta på varandra. Uppgifterna går delvis isär om exakt vad som sades, men av ­domen att döma är det kvinnan som hade erfarenhet av dominanssex medan mannen var mindre bekant med denna typ av rollekar.

Han hävdar att kvinnan, när han började smeka hennes underliv, tog tag i hans hand och tryckte den mycket hårt mot sig. Och att han tolkade det som att hon ville ha hårda tag och att han agerade därefter.

I domskälen konstaterar tingsrätten att mannen vid sex tillfällen avbrutit ett sexuellt initiativ när kvinnan tydligt visat att hon inte varit med på noterna. Första tillfället är när mannen försökte penetrera henne och hon drog sig undan. I andra fall har hon skrikit nej eller på annat sätt markerat. Rätten konstaterar också att hon däremellan agerat som om hon samtyckt. Till exempel vid ett tillfälle då hon fört mannens penis mot slidan efter att han kommit ur henne.

Mannen hävdar att det var en stor skillnad på dessa sex tydliga nej och de många mer kvidande ”nej” och ”sluta” som upprepades däremellan. Vidare att han också vid ett tillfälle stannat upp och frågat om allt var okej och att hon nickat.

Jag var varken på plats under rätte­gången eller i sovrummet och kan därför förstås inte säga vad som hänt eller vem som har rätt. Kanske är det båda. Hon som menar att hon inte samtyckt och han som upplevde att hon var med på det som hände. Och i så fall så ska han frias. Har han inte förstått att hon inte har velat så spelar det juridiskt sett ingen roll hur mycket hon inte har velat.

Jag har läst flera våldtäktsdomar där rätten visat en orimligt låg tilltro till männens kognitiva och empatiska förmåga. Där initialt blåljugande män inför obestridlig dna-bevisning övergått till att hävda att de inte förstått att den uppenbart motvilliga kvinnan inte velat. Detta är dock inte en av dem.