Släng inte ut barnet med badvattnet, tycker Alain de Botton. Han anser att ateister borde hämta inspiration från religiösa ritualer.
Tänk att sitta ner en stund i Medkänslans tempel, stilla begrunda en dygdetiskt inspirerad muralmålning i Fria tankens basilika. Att lyssna till en uppfordrande predikan om självbehärskning och integritet, kanske följd av något lika välklingande som en mässa av Vivaldi, men där ”Agnus Dei” bytts ut mot ”Carpe diem”.
Det måste vara något sådant den schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton har i åtanke när han säger att ateister borde låta sig inspireras av den tröst, moralism, gemenskap och pedagogik som finns i religiösa ritualer och traditioner. (Här tycks han främst avse de monoteistiska religionerna.)
I veckan som gick samlades de mer filosofiska programmen i P1 i spänningsfältet mellan tro och icke-tro. de Botton var intervjuad, liksom förstås den namnkunnige biologen och ateisten Richard Dawkins. Han medger, som den intelligente man han är, att religiösa människor kan vara goda förebilder, men hävdar bestämt att intet finns att lära av någon religion; vare sig från myter, moral eller ritualer. Intet.
Personligen uppskattar jag de så kallade nyateisterna. Det är en fröjd att lyssna på Dawkins, framlidne Christopher Hitchens eller den amerikanska versionen, Sam Harris. Också om man inte delar deras livsåskådning kan resonemangen kring fri vilja, moral, förtryck, godhet och ondska bidra till att man ser sin egen hållning tydligare.
Alain de Botton delar dessa ateisters ontologiska utgångspunkt. Någon Gud finns inte, inga andar, änglar eller demoner som från en annan dimension påverkar den tillvaro vi lever i. Ändå har de Botton lyckats bli osams med Dawkins och hans gelikar genom att vilja inrama den sekulära humanismen med religiöst inspirerad praktik. Trams och nonsens, tycker Dawkins.
Det avslutande programmet, söndagens ”Filosofiska rummet”, handlade bland annat om människors behov av fora för att tala om existentiella frågor.
Enligt siffror från World Value Survey är bara 23 procent av Sveriges befolkning religiös. Till vilka institutioner ska resten vända sig när de vill prata om ensamhet, död, moral, meningen med livet och andra existentiella teman? Finns det inga andra alternativ än religion – eller psykoterapi? Terapeuten och cancerläkaren Pia Dellsen påtalade att det saknas ”infrastruktur” för sådan verksamhet i sekulär regim.
Vore det möjligt att, i Bottonsk anda, bygga upp ett slags humanistiskt församlingsarbete, att extrahera vissa komponenter ur traditionell religionsutövning, och så låta dem bilda ram kring en i grunden ateistisk själavård, moralundervisning och gemenskap?
Det finns en mängd invändningar. Till exempel, som Karim Jebari berör i senaste numret av den sekulär-humanistiska tidskriften ”Sans”, att det är något motsägelsefullt i att använda den rätt auktoritära predikoformen för att inpränta vikten av individualism, rationalitet och kritiskt tänkande.
En annan invändning är att kärnan i religiösa gemenskaper inte är själva gemenskapen, utan ett budskap, en gud, en profet, kanske sakrament – något utanför deltagarna. Och som prästen Richard Coles framhåller i The Guardian, i en recension av de Bottons bok ”Religion för ateister”: Religionen erbjuder inte främst tröst och gemenskap, utan försoning. Frälsning om man så vill. Frågan är om formen kan frikopplas från innehållet.
Möjligen borde landstingen börja skriva konsultavtal med personer som specialiserat sig på att prata om existentiella frågor utan religiösa utgångspunkter. Det är heller inte osannolikt att någon form av arenor uppstår i det civila samhället när kyrkan förlorar mark och medlemmar. Men egentligen gör sig nog det existentiella samtalet allra bäst i en annan kontext: i den jämlika vänskapen.
Där finns möjligheten att bli förstådd, tröstad, utmanad och därigenom befriad från känslan av att vara totalt avskärmad. Och om inte Gud och evigt liv kan räckas till den som misströstar om livet och fruktar döden, så måste det vara förståelse, acceptans och gemenskap som kan trösta och lindra. Var finner man detta om inte under vänskapens valv?