Jag är ingen anhängare till Benjamin Netanyahu, den israeliske premiärminister som under 1990-talet bidrog till att fredsprocessen i Mellanöstern körde i diket, och som snart kan ta över om Ehud Olmert stupar på sitt libanesiska äventyr. Men i veckan gav Netanyahu en intervju som är värd att begrunda.
Det är i brittisk teve. Utfrågaren säger:
"Hur kan det komma sig att så många fler libaneser än israeler har dödats i den här konflikten?"
"Är du säker på att du vill ställa frågor i den riktningen?", säger Netanyahu.
"Varför inte?"
"Därför att under andra världskriget dödades fler tyskar än britter och amerikaner sammanlagt, men ingen tvivlade på att kriget startade med tysk aggression. Som svar på de tyska bombningarna av London utplånade britterna hela Dresden, brände ihjäl fler tyska civila än alla som dog i Hiroshima. För övrigt kan jag påminna om 1944, när brittiska flygvapnet försökte bomba Gestapos högkvarter i Köpenhamn, missade målet, träffade ett danskt sjukhus och dödade 83 små barn. Har du någon annan fråga?"
Det ligger en plågsam sanning i vad Benjamin Netanyahu säger, men också ett plågsamt missförstånd.
Sanningen är förstås att moraliskt rätt och fel inte kan räknas fram genom en matematisk kalkyl; ju fler döda på den egna sidan, desto mera rättfärdig den egna saken.
Krigets logik är ofta den omvända mot vad vi instinktivt tänker oss. Stora offer i strid har historiskt inte varit tecken på en högre moral, snarare tvärtom.
Diktatorer som Adolf Hitler, Josef Stalin och Saddam Hussein tog ingen hänsyn till om deras soldater stupade i miljoner. Förlusterna visade bara att armén inte varit värdig.
Gerillarörelser som Hizbollah strider utan hänsyn till folkrätten, som säger att man inte får gömma sig bakom civilbefolkningen eller FN. För islamisterna är tragedier som i Kana och Khiam - där många civila och FN-anställda dödades av Israel - bara ett positivt propagandanummer.
En annan överraskande aspekt av krig är demokratiers överlägsna effektivitet. Den stat som kan mobilisera befolkningen på frivillig väg, runt en förankrad sak, har i längden ett väldigt övertag mot den som styr med tvång, och hämtar sina resurser ur ett korrupt samhälle, en ineffektiv kommandoekonomi.
Av de här skälen kunde Finland stå emot Sovjetunionen 1939, England stå emot Tyskland 1940, Nato stå emot Warszawapakten under det kalla kriget och Israel stå emot den samlade arabvärlden under nästan tio krig sedan 1948.
När Benjamin Netanyahu åkallar minnet av andra världskriget gör han indirekt vad många israeliska politiker gjort före honom; jämställer Israels fiender i Mellanöstern med nazisterna.
Det är en begriplig reflex med tanke på den judiska erfarenheten och den antisemitiska retoriken från exempelvis Hizbollah och Hamas. Det är ett starkt argument inför världsopinionen och israeliska väljare, men det är ett perspektiv med tragiska konsekvenser.
Som tydligast blev dubbelexponeringen under Israels invasion i Libanon 1982. Menachem Begin och Ariel Sharon, krigets arkitekter, jämförde Yassir Arafat med Adolf Hitler och Beirut med Berlin. Därmed blev all dialog omöjlig. Man förhandlar inte om eldupphör med Ondskan, och om Ondskan barrikaderar sig i en stad måste staden förstöras.
Det finns många problem med den verklighetsuppfattningen. Antisemitismen är ursprungligen en europeisk uppfinning, inte en arabisk eller libanesisk.
Shiamuslimerna i södra Libanon har frågat sig varför de ska lida under israeliska invasioner syftande till att undanröja hotet från militanta palestinier, som i sin tur har frågat sig varför de ska lida för Europas judeförföljelser, som bidrog till bildandet av staten Israel.
Här finns den känslomässiga assymetri som håller konflikten vid liv. Alla inblandade parter bär på ett historiskt bagage som de andra inte kan eller vill förstå.
Israel blir en projiceringsyta för arabvärldens inre problem med stagnation och ofrihet. De som bekämpar Israels ockupationer blir projiceringsyta för en latent israelisk känsla av existentiellt hot.
Libanons shiamuslimer var en fattig och undanskuffad folkgrupp långt innan Israel fanns. Kombinationen av den iranska revolutionen och israeliska invasioner har bara gett gammal vrede en ny riktning.
Israeler uppfattar budskapet från både Mellanöstern och Europa som "ni ska inte finnas här, ni ska inte finnas där, ni ska inte finnas". I förlängningen ser det ut som om libanesiska bönder och palestinska pojkar bär naziuniform.
Men bönderna och pojkarna har inga SS-divisioner i ryggen, även om Irans president allt oftare låter som Hitler. Israel har däremot stöd av USA, den enda supermakten. En strategisk assymetri läggs ovanpå den känslomässiga.
Så fortsätter dödsdansen i ständigt nya turer, medan en oförstående omvärld räknar offer och fäller moraliska domar. Summan av sommarens krig är 1 000 döda och mångdubbelt fler skadade, massiv förödelse i Libanon, men också i norra Israel.
Det enda bestående resultatet är att Hizbollahs ställning har stärkts, och därmed Irans inflytande i regionen. För USA och Europa är detta dåliga nyheter, för Israel ännu sämre.
Varje gång Israel visar att landet inte är militärt oövervinnligt växer blodtörsten hos dem som vill se det utplånat. Det kan inte ha varit Ehud Olmerts och hans flygvapengeneralers avsikt.
niklas.ekdal@dn.se