Signerat - Annika Ström Melin.
I torsdags reste sig det nationalistiska partiet Vlaams Belangs ledamöter upp ur bänkarna i det federala belgiska parlamentet. De applåderade och sjöng ”Det flamländska lejonet” utan att någon ingrep.
Det var ett obehagligt och möjligen historiskt ögonblick. Kanske inleddes Belgiens upplösning i den stunden. Det vore ett förfärligt misslyckande.
Vlaams Belang applåderade den belgiska regeringskrisen. Den direkta orsaken är att det liberala, flamländska partiet VLD har hoppat av regeringen. I botten ligger en olöst motsättning mellan Belgiens olika delar, mellan dem som talar franska och dem som talar nederländska. Det är ett nederlag att ett land i EU:s hjärta inte lyckas lösa, utan tvärtom förvärra, den konflikten.
Under ytan ligger flera lager av historiska oförrätter. Belgien är en konstruktion från 1830 som aldrig har blivt en harmonisk enhet. Den fransktalande eliten bestämde – och förtryckte – under lång tid.
Under första världskriget dog flamländska soldater som flugor för att de inte förstod franskan som officerarna talade. Det uppmärksammas med stora möten än i denna dag. Men de fransktalande glömmer inte att flamländska separatister ställde sig på tyskarnas sida under båda världskrigen.
Den akuta tvisten handlar om vilka rättigheter de fransktalande ska ha i de flamländska kommunerna runt Bryssel. Men på den politiska dagordningen står också hur skattesystemet och socialförsäkringarna ska organiseras i framtiden. Den i dag rikare, flamländska delen vill inte betala för den fattigare, fransktalande.
Det är begripligt att det blir politisk strid om dessa svåra frågor. Det olustiga är det upphetsade tonläget, de nationalistiska sångerna och att den politiska viljan att hålla ihop landet verkar svagare än på länge. Det bådar inte gott – vare sig för Belgien eller för Europa.