Tronskiftet mellan Göran Persson och Mona Sahlin är en diskret triumf för lagledaren som upptäckte dem båda - Ingvar Carlsson, i sin tur upptäckt av Tage Erlander, upptäckt av Per Albin Hansson, upptäckt av Hjalmar Branting.
Linjen går över hundra år tillbaka. Mona Sahlin står på toppen av ett patriarkat.
Det var en söndag i januari 1990 som kallelsen kom. I boken "Med min ord" beskriver Sahlin hur hon 33 år gammal får uppdraget som arbetsmarknadsminister:
"Jag satt med Gustav, ett år, i famnen och matade honom med välling medan vi tittade på 'När lammen tystnar'. Precis när mördaren jagar hjältinnan ringde telefonen. Jag hoppade högt av förskräckelse. Mest blev jag dock förvånad. Och stolt."
Ingvar Carlssons rekrytering av Göran Persson har också en vardaglig inramning. I boken "Så tänkte jag" berättar dåvarande statsministern hur han ser en annons i tidningen Folket om att Katrineholm har hemmamatch i handboll:
"Jag ringde kommunalrådet och frågade om han kunde ordna två biljetter så att vi kunde se matchen tillsammans. Visst var jag sugen på handboll men den här gången handlade det om att lära känna Göran Persson. En tid därefter erbjöd jag honom att bli skolminister."
Tolkningen av partiledarskiftet 2007 har hittills kretsat kring könet. Inte så konstigt efter ett sekel av starka män i ledningen för arbetarrörelsen, men kanske är den geografiska förskjutningen intressantare.
Mona Sahlin växte upp i Nacka, Göran Persson i Vingåker. Detta lilla samhälle i Sörmland har med tiden antagit mytologiska proportioner, och inte utan anledning.
Flera tunga gubbar härstammar därifrån, som journalisten Göran Greider och förre folkpartiledaren Gunnar Helén.
Innan Persson var påtänkt för landsfadersrollen, 1993, beskrevs han så här i backspegeln av Greider:
"Vi växte faktiskt upp bara några hundra meter från varandra. Jag minns en fet kille, som kanske var sjutton år när jag var sju, som slog ut en fotboll på gatan ... Persson är väl typisk för dem som gjort karriär inom politiken. Och i Vingåker, arma plats på jorden, har överheten alltid varit stark. Där gick, och går, gamla godsägartraditioner (med underkuvade statare) hand i hand med en depressiv bruksortsmentalitet."
Kontrasten är slående till hur liberalen Gunnar Helén ett par år tidigare skildrade barndomens Vingåker i sina memoarer:
"Jag trodde först inte att det var någon märkbar skillnad mellan skollärarns, statarns, godsägarns eller torparns barn. Det var det ju inte när vi sparkade boll."
I ett Vingåker av statare och textilarbetare var lärarsonens barnatro på individernas lika chanser ett marginalfenomen. Så ock i Sverige.
Bollspel och klasskamp verkar ha dominerat det sörmländska livet. Arbetarsonen Göran Persson vinner först kommunen, sedan hela riket, för att till sist bli godsägare själv.
Den fantastiska klassresan, helt på egna meriter, borde ha fungerat som inspiration för andra. I valrörelsen 2006 vändes den tvärtom till ett självmål för socialdemokraterna. Varför?
Svaret kan anas hos Göran Greider i citat som "När klassbegreppet försvinner kollapsar det politiska språket" eller "Arbetarklassen finns kvar, klassamhället består, men kallar sig inte längre så. Det är en mardröm."
Göran Perssons karriär i partiet präglades av pragmatism, men retoriken och ideologin har precis som hos Greider kretsat kring den vingåkerska erfarenheten. Individen är inget utan kollektivet. Vägen till frihet och ett hus på höjden går genom politiken.
Det var därför Perssons personliga framgångar skar sig mot hans talekonst. Det var därför han så ofta framstod som sprungen ur en pilsnerfilm, trots storartade insatser med 1990-talets budgetsanering och under krisåret 2001.
Oavsett vad nostalgiska klasskämpar säger är det Gunnar Heléns troskyldiga liberalism från fotbollsplanen i Vingåker som har segrat. Stockholmstjejen Mona är på ett helt annat sätt i takt med den nya, dynamiska, demokratiska tiden än Göran och Göran.
I "Med mina ord" skriver hon:
"Under 70- och 80-talen hamnade vi snett. Allt skulle skötas av 'samhället', som ju alltid var dom - aldrig vi. Och det skulle vara kommunalt eller statligt för att bli lika för alla. Problemet var dels att alla inte är likadana eller har samma behov, dels att det smög sig in en känsla av att det alltid var någon annan som skulle ordna och fixa allt."
Det är sådana tankar som gett Mona Sahlin epiteten "höger" och "förnyare". Kanske handlar det mest om en uppväxt i storstaden, på avstånd från bruksortens murar mellan under- och överklass.