I måndags var det en runa i den här tidningen över Mohammed Knut Bernström, avliden vid 89 års ålder i Marocko. Bernström var diplomat, muslimsk konvertit och har översatt Koranen till svenska. Det stod att Bernström ansåg att språket är nyckeln till kulturen och gärna citerade ett arabiskt ordstäv: ”En nation är dess kultur. Förlorar den kulturen förlorar den sig själv.”
Det är märkligt hur oförargligt sådant låter när det sägs om arabisk kultur, eller över huvud taget om andra kulturer än den egna. Men är det någon reell skillnad? Hur menade Bernström att en nation förlorar sin kultur? Genom att folket förlorar kontakten med kulturarvet och konsthistorien, eller genom påverkan från kulturella influenser som förändrar samhällsnormerna?
Jag vet inte, men Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna är inne på samma linje måste man säga. Dock utan att åtnjuta respekt, som den bildade konvertiten i Marocko.
Alla föreställningar om monokulturella, enhetliga, maniskt kulturbevarande samhällen är skrämmande. De blir likriktade och självbelåtna. Utan influenser följer andlig inavel och förtorkning. Men alla influenser är inte av godo och ett samhälle måste hålla diskussionen levande om sin egen förändring.
Åtskilligt har i ett hysteriskt tonläge sagts om Jimmie Åkessons artikel i veckan. Problemet är att han har rätt på en punkt. Att det svenska samhället har påverkats av islam de senaste tjugo åren kan man tycka är bra eller dåligt eller både och, men sant är det.
Delar av sakinnehållet i artikeln om Sveriges utveckling har inte tillbakavisats, men mötts med total beröringsskräck. Det gäller önskemål om särlagstiftning och segregerad simundervisning, att badhusen ska erbjuda separata tider för män och kvinnor på grund av islams uppdelning mellan könen, det indragna fläskköttet på förskolor i Malmö, dödshot mot konstnärer som driver med religiösa symboler.
Att dessa företeelser i olika grad är eller kan uppfattas som problematiska borde inte vara svårt att se. Det upphör inte att vara så för att en person vars ideologi är misshaglig yttrar det. Och de tolkningar av islam som gett upphov till företeelserna är också rätt misshagliga.
Barockt blir det när Maud Olofsson debatterar i morgon-tv (SVT 20/10) och låter Åkesson vara den som försvarar kvinnans rättigheter och gemensamma lagar för alla medborgare. Olofsson fräser att vi självklart inte kan ha sharialagar i Sverige. Ingenting är självklart i en pluralistisk demokrati, allt kan vara föremål för långsam förändring, det är vad man har demokratin till.
Vi är illa ute om det är Sverigedemokraterna – verkande i en idétradition där kvinnlig frigörelse knappast har stått högt på dagordningen – som ska föra upplysningens och den vardagliga jämställdhetens talan, medan förment upplysta representanter för medier, forskarsamhälle och politik inte klarar att sortera bland argumenten, utan med sin tystnad säljer ut frihetliga värden och låtsas att alla är överens om dem, enbart för att visa hur mycket de är emot SD.
Reaktionen på de populistiska partierna i Europa är ofta så här känslomässig. När de talar om exempelvis islamiseringen av Europa och radikaliseringen av islam får man aldrig klart för sig om de ska hålla tyst för att de har fel i sak eller för att de har rätt i sak. Det som rör andra folkgrupper än den egna får helt enkelt aldrig vara ett bekymmer även om det råkar vara det. Då måste bekymrets rot av artighetsskäl förläggas hos den egna gruppens attityder, aldrig hos minoriteten. Det kan vara rätt för att undvika splittring och att utsatta grupper känner sig ovälkomna i sitt eget land, men det främjar inte en rimlig diskussion om samhällets förändring.
För egen del vill jag inte att någon konservativ religions idéer rörande förhållandet mellan könen, beträffande hädelse och Guds roll i samhället, ska påverka de liberala normer Sverige mödosamt har skapat åt sig. Det kan inte hjälpas ifall Jimmie Åkesson tycker samma sak. Viktigare är att inte svika de människor som flytt från religiöst förtryck, genom att bagatellisera utövandet av värderingar som ligger till grund för förtrycket och kalla det tolerans, tradition och varm religiositet.
Det blir allt vanligare att betrakta muslimer som en folkgrupp, vilket Sverigedemokraterna, det officiella Sverige och en del muslimer tycks göra. Men religion är något man väljer. Till gruppen muslimer räknas i Sverige även människor som inte tror på Gud och sådana som ägnar sitt liv åt att bekämpa islam.
Att etnifiera religioner leder fel men passar behoven hos nationalister, välvilliga kulturrelativister och den trubbiga statistiken. Det är också utmärkt för den som vill freda sin lära från kritik och kalla kritiken rasism.