Signerat – Johannes Åman.
Så länge det finns betyg måste målet vara likvärdighet. Det är en fråga om rättvisa. Men likvärdiga betyg är inte skolans yttersta mål. Varje förslag som syftar till att göra betygen mer likvärdiga måste också bedömas utifrån vilka effekter det kan få på undervisningen.
En populär idé är att eleverna ska få rätt att överklaga. För att man i efterhand ska kunna avgöra vad som är ”rätt” betyg krävs dock dokumentation. Därmed styrs lärarnas undervisning mot det enkelt mätbara.
Om rättvisa bara handlade om att ha kriterier med vars hjälp eleverna kan rangordnas så vore allt gott och väl. Anser man däremot att det viktigaste är att undervisningen har både bredd och djup är överklaganderätt en lösning som förvärrar skolans problem snarare än löser dem.
Den rapport om likvärdiga betyg som Riksrevisionen presenterade i går var inte av det anspråksfulla slaget. Där fanns inga nya radikala grepp. I stället sökte rapporten svaret på om de åtgärder som Skolverket och Skolinspektionen redan vidtar är effektiva. Når information och stödmaterial ut till lärarna? Utvärderar skolmyndigheterna sina egna insatser som de borde?
Detta är ett typiskt revisionsperspektiv. Men när de radikalare idéerna har allvarliga biverkningar måste man just ta ett steg tillbaka och undersöka om det inte går att nå längre med medel som redan används.
För att kunna sätta rättvisa betyg måste lärarna förstå målen. Men det måste de också för att kunna ge eleverna en undervisning av hög kvalitet.
Ett arbete som är inriktat på att utveckla lärarnas förmåga att sätta rättvisa betyg blir därmed indirekt också ett arbete som kan leda till bättre undervisning.
Lärare som vinner en djupare förståelse av läroplanens mål och av tankarna bakom betygskriterierna kan själva bli tydligare pedagogiska ledare. Och om lärarna blir skickligare på att förklara för eleverna vad som förväntas av dem kan arbetet för rättvisare betyg bidra såväl till bättre provresultat som till djupare ämnesförståelse.