Signerat – Johannes Åman.
Två forskare i pedagogik, Christian Lundahl och Anders Jönsson, beskyller regeringen för att fuska i betygsfrågan (DN Debatt 25/5). De tar till orda med den auktoritet som forskarrollen ger och framhåller ett par viktiga insikter som forskningen gett.
Den första är att betyg ofta ger en mer träffsäker prognos för studieframgång än enskilda tester eller inträdesprov, vilket talar för att betygen har en roll att spela som urvalsinstrument.
Den andra forskningsinsikten är att feedback kan vara en starkt positiv kraft i inlärningen när den kommer i nära anknytning till det som eleverna håller på med. Betygens svaghet som feedback är att informationen är abstrakt och inte ger eleverna några ledtrådar till vad de kan förbättra.
Så långt är de två forskarnas synpunkter både relevanta och intressanta. Men så i ett huj förvandlas de själva till politiker – eller kanske snarare debattörer med ett vinklat budskap. För trots att de själva konstaterar att det inte finns många studier om betyg och deras effekter på elevernas resultat skåpar de djärvt ut dem som en i huvudsak destruktiv kraft:
”Betygen påverkar elevernas självkänsla negativt.”
Varför inte säga som det är: Forskningen har inte hela svaret. Politik handlar också om att göra val utifrån värderingar och mer vardaglig mänsklig erfarenhet.
En av betygens viktigaste funktioner är att påminna eleverna om att allvaret närmar sig. Om man som Lundahl och Jönsson anser att betygen har en roll att spela som urvalsinstrument kan det dessutom vara just att ge eleverna lite längre tid för att vänja sig vid att bli betygsatta. Nu när betyg ges först i slutet av höstterminen i årskurs 8 återstår inte mycket mer än ett år tills eleverna ska välja gymnasieinriktning.