Forskning: Lågutbildades barn missgynnades av att betygen försvann.
Det finns en hel del forskning om vad som motiverar människor. I boken ”Drivkrafter” redogör Daniel H Pink för ett experiment som 1949 gjordes med åtta rhesusapor. Forskarna hade skapat ett slags mekaniskt pussel som sattes in i apornas bur. De hade förväntat sig att det skulle krävas någon typ av yttre stimulans för att få aporna att lösa pusslet. Men aporna satte i gång på egen hand. De verkade gilla pusslet och lekte sig fram till lösningen.
När forskarna sedan försökte stimulera aporna till bättre resultat genom att locka med en belöning i form av russin, försämrades i stället apornas förmåga att lösa pusslet.
Människor är inte riktigt som apor. Framför allt har vi en större förmåga att förstå långsiktiga konsekvenser av våra handlingar. Men försöket visade att eget intresse kan vara en starkare drivkraft än belöningar och straff. Dessutom kan yttre påverkan motverka sitt syfte.
Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand tycktes vara inne på en sådan tankegång när hon i söndagskvällens debatt i ”Agenda” med utbildningsminister Jan Björklund talade om barn som kommer till skolan med tindrande ögon. Betygen undergräver elevernas lust att lära, hävdade hon.
Det är bra om skolpolitiker själva är nyfikna och läraktiga. Forskningen om motivation och inlärning är verkligen spännande. Att som Maria Wetterstrand tala om ”forskningen” som om det i betygsfrågan fanns ett enda vetenskapligt korrekt svar är dock vilseledande.
Steget från motivationsforskningens experimentsituationer till klassrummen är långt. Dessutom finns det andra möjliga infallsvinklar. En politiskt mycket relevant forskningsfråga vore till exempel om det går att ta reda på hur verkliga elevers liv har påverkats av att de fått eller inte fått betyg.
Finns sådan forskning? Jo, faktiskt. I dag offentliggör Anna Sjögren vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i Uppsala rapporten ”Betygsatta barn – spelar det någon roll i längden?” Hon har närmat sig betygen från ett ekonomiskt perspektiv och utnyttjat det faktum att de som gick i skolan när betygen avskaffades på låg- och mellanstadiet i dag är vuxna.
Om betygen försvunnit samtidigt i hela landet hade det varit svårt att isolera betygens effekter från andra faktorer. Men utfasningen var successiv. De första kommunerna tog bort betygen redan 1969, medan de sista inte gjorde det förrän 1982.
Betygskritiker som Maria Wetterstrand hävdar ofta att betyg missgynnar de svaga eleverna. Det verkar också logiskt att den som får bra betyg blir glad och uppmuntrad medan den som får dåliga betyg tappar sugen.
Men i Anna Sjögrens långtidsstudie framträder ett mönster som talar för en helt annan slutsats: Barn till lågutbildade som inte fick betyg på låg- och mellanstadiet hade lägre sannolikhet att nå en gymnasieexamen än de som fick betyg. För flickor ökade andelen som inte gick gymnasiet med 8–16 procent och för pojkar med 7–10 procent.
Samtidigt visar studien att det fanns en annan grupp som vann på att betygen försvann: söner till högutbildade. Betygsfrihet på låg- och mellanstadiet innebar för deras del att andelen som nådde högskoleexamen ökade med 5–9 procent. I samma storleksordning ökade deras framtida årsinkomster.
Vad som ligger bakom dessa effekter av betygens avskaffande kan inte förklaras utifrån de statistiska data som Anna Sjögrens studie bygger på. Men man kan tänka sig olika förklaringar. Själv pekar hon på möjligheten att den typ av information som förmedlas vid utvecklingssamtal är svårare att tolka för föräldrar med kort utbildning än för högutbildade.
Betyg är inte hela svaret på hur elevernas prestationer kan förbättras i skolan. Feedback som ges av läraren i vardagen betyder mycket mer för elevernas förmåga att lära av sina misstag. Men betygens fyrkantighet är inte bara en svaghet utan också en styrka. De utgör en för alla begriplig sammanfattning och kan därigenom få en socialt utjämnande effekt. Och det är ett starkt skäl att återinföra betyg i årskurs 6.