Signerat – Johannes Åman.
Det är en framgång för Mona Sahlin att hon fått med sig Vänsterpartiet och Miljöpartiet på att betyg ska ges från årskurs sju. Inte för att det är någon stor förändring i förhållande till i dag när betygen introduceras i åttan, utan för att hon fått två partier som är emot betyg att acceptera mer av betyg. De andra två delarna av uppgörelsen ligger mer i linje med det förväntade. Att enas om att lova skolan mer pengar tillhör det som är lätt för de rödgröna. Inte heller i löftet om skriftliga omdömen från årskurs ett ligger någon dramatik.
Förutsägbart, men riktigt trist är att de tre åter gör ett stort nummer av frågan om betygsliknande omdömen. Regeringen har tagit bort förbudet mot sådana. Men det betyder inte att den önskar att skriftliga omdömen ska vara betygsliknande, än mindre att den kräver att de ska vara det. Förbudet mot betygsliknande omdömen var en frukt av det allmänt betygsskeptiska samhällsklimat som rådde i Sverige på 1970-talet. Det kan finnas goda pedagogiska skäl att inte låta skriftliga omdömen i de lägre årskurserna se ut som betyg. Men varför ska politiker över huvud taget detaljreglera hur lärarna utformar informationen till elever och föräldrar?
Problemet med förbudet mot betygsliknande omdömen var att det spred osäkerhet bland lärare och rektorer om vad som var tillåtet. Tryggast var att uttrycka sig riktigt vagt. Förlorarna var eleverna – i synnerhet de som hade problem och var beroende av att skolan talade klarspråk. I stället för att lita på lärarnas professionalism och omdöme målar de rödgröna nu åter upp hotet att små barn ska ges ett slags betyg som stämplar dem för livet. Att de gör det säger mindre om verkligheten än om deras behov av att skyla över motsättningarna inom det egna blocket.