I bästa fall hade Maud Olofsson inte riktigt tänkt igenom konsekvenserna när hon i gårdagens SvD öppnade för att inkomstpröva barnbidraget. I värsta fall hade centerledaren gjort det och ändå kommit fram till att det är ett bra förslag. Det är det inte.
De ideér som Maud Olofsson nu hakat på har inom centern förts fram av centerkvinnornas ordförande Annika Qarlsson. Hon vill att endast föräldrar - mammor och pappor som har vårdnad om barnet - med inkomster under 240 000 kronor om året ska få bidraget. Övriga ska bli utan.
För staten ska barnbidraget kosta ungefär lika mycket som i dag. Föräldrar med låga inkomster ska alltså få rejält höjda barnbidrag. Eventuellt kan Qarlsson tänka sig ett par nivåer för bidraget.
En avgörande invändning mot centerförslaget är att det skapar problematiska marginaleffekter. För låginkomsttagare kan det bli olönsamt att öka sin arbetstid. Förlorade barnbidrag kanske inte uppvägs av högre arbetsinkomster efter skatt. De riskerar att hamna i en slags fattigdomsfälla.
Det betyder att förslaget går på tvärs mot regeringens uttalade arbetslinje. Det var också ett huvudskäl till att både moderater och folkpartister i går klokt nog gjorde tummen ned för förslaget.
"Ett enkelt och robust skattesystem med låga marginaleffekter tycker man borde vara ett självklart mål för en borgerlig regering", skrev nyligen den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i Dagens Industri. Det är lätt att hålla med. Att minska marginaleffekterna borde vara en ledstjärna i största allmänhet för regeringens politik. Tyvärr har det inte riktigt varit så när ett fyrverkeri av specialregler fyrats av utan att någon tagit ansvar för helheten.
Centerförslaget är också ett grundskott mot den generella välfärdspolitiken, som traditionellt brukat omhuldas starkast av socialdemokrater och folkpartister. Den bygger på att alla är med och betalar via skatter och avgifter för system som alla får del av. Inkomstbortfallsprincipen - att ersättningar i socialförsäkringarna ska grunda sig på inkomsten är en annan bärande del.
Fördelarna med den generella politiken är att den skapar ett slags legitimitet för systemen. Även hög- och me-delinkomsttagare blir delaktiga och deras vilja att bidra med skattepengar stärks.
Alla tycker att de får något tillbaka. Barnbidrag, en generös föräldraförsäkring, subventionerad förskola och gratis skola är alla viktiga beståndsdelar i den generella välfärdspolitiken.
Detta är också delar i en familjepolitik som visat sig mycket framgångsrik. Svenska kvinnor förvärvsarbetar i en betydligt högre grad än sina medsystrar på kontinenten. Och de föder fler barn än kvinnor i de flesta länder i södra, östra och mellersta Europa. Särskilt svenska högutbildade kvinnor utmärker sig genom att ha flera barn.
Motsatsen är de behovs- eller inkomstprövande systemen. Nu är inget system helt enhetligt. Även det svenska innehåller behovsprövade bidrag som bostads- och socialbidrag.
Fördelen med sådana system är att de träffar de mest behövande, men märker dessvärre ut eller stigmatiserar dem som får bidragen. Det blir mer av "vi" och "dom" och viljan bland dem med höga inkomster att bidra kan minska. Inkomstprövade barnbidrag skulle kunna få just den konsekvensen - skilja ut "fattiga barn" som får bidrag från "rika barn" som inte behöver bidrag. Sådant slipper man om bidraget utgår till alla barn.
Det har det gjort ända sedan allmänna barnbidrag utan inkomstprövning infördes 1948. Då segrade dåvarande socialministern Gustav Möllers idé om kontanta och generella barnbidrag över den så kallade naturalinjen, ledd av bland andra Alva Myrdal, som ville ge barnbidrag i form av olika varor till behövande familjer.
Precis som Gustav Möller insåg bör föräldrar få disponera fritt över barnbidraget - spara det eller konsumera det efter eget gottfinnande. Överdriven social ingenjörskonst bör undvikas, såväl på skatte- som bidragsområdet.