Tidningen Veckans Affärer rankar varje år näringslivets 125 mäktigaste kvinnor. Visst finns där en och annan som arbetar för det offentliga: Systembolaget, Svenska Spel, AP-fonder, Samhall och kommunala Hugebostäder. Men det handlar om företag.
Politiker som Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och vice statsministern, tillika näringsministern Maud Olofsson lämnas därhän. Liksom generaldirektörer för Försäkringskassan och Ams. Det är helt i sin ordning. Är det makt i näringslivet som räknas så är det.
Veckans Affärer utnämnde vid sin kvinnogala förra veckan också årets entreprenör – Joyce Kimwaga Lundin. Ingen skugga över henne, hon är uppslagsrik, drivande och nätverkande som få. Men hon är inte entreprenör i den mening vi använt ordet i samtidssvenskan under senare år, som en beteckning för en person som startar företag, anställer folk, växer, krymper, startar på ny kula och lyckas igen på marknaden.
Joyce Kimwaga Lundin har använt sin dådkraft inom ett annat område – bidragsindustrin, den som går ut på att starta projekt med hjälp av EU-fonder och svenska skattemedel. Kimwaga Lundin arbetade inom det stora EU-finansierade projektet Mångfald i företagsamhet som drevs i Flen, Katrineholm och Vingåker 2002–2005. Då startade hon Neem, nätverket för entreprenörer från etniska minoriteter.
Sedan dess har projekten avlöst varandra, huvudsyftet har varit att få invandrarkvinnor att starta eget för att finna annan försörjning än socialbidrag.
Ett av projekten hette Pitem II (partnerskap för integration, tillväxt, entreprenörskap och mångfald) där mikrokrediter stod i fokus. Där fanns inte bara sörmländska Neem med utan också organisationer i Norrtälje, Skaraborg och Östergötland.
Från projektet finns en slutrapport, en utvärdering och en följeforskningsrapport. Av dessa dokument framgår att 13 kvinnor fick mikrolån, 67 av 118 deltagare har upprättat individuella handlingsplaner eller affärsplaner, att det funnits tio handledare och en massa seminarier och konferenser. Samt en bok om mikrokrediter.
Nytta i förhållande till pengarna? Ingen av de tre rapporterna uttalar sig om det. I själva verket talar ingen av dem om hur mycket pengar projektet omsatt och varifrån de kom. (Man hoppas att utvärderaren, projektledarna och följeforskaren fick betalt i lekakulor eftersom de uppenbarligen inte bryr sig om reda medel, vilket dessvärre är vanligt i EU-projektvärlden.)
Budgeten var i alla fall nära 4,7 miljoner. Allt skattemedel, det mesta från EU:s sociala fond och Nutek och skvättar från länsstyrelser och regioner. Ganska mycket för 13 mikrolån hos Almi. År 2005, året före Pitem II-projektet, gav Almi ut 392 mikrolån, under 50.000 kronor. 174 av dem gick till kvinnor, 95 till invandrare.
Det senaste projektet Joyce Kimwaga Lundini fått pengar för är ett mikrofinansieringsinstitut. Det invigdes av Maud Olofsson i september i fjol. Denna gång har de vanliga finansiärerna skjutit till drygt 9,2 miljoner, varav 6,3 ska användas i Sörmland. 81 kvinnor är med i projektet, hittills har 15 startat företag.
Maud Olofsson må ha invigt ett institut, men det är inte där pengarna finns. Det handlar om att hjälpa kvinnorna till den vanliga banken, Almi eller andra existerande långivare. Och tur är väl det. För de tidigare skattefinansierade topp-ner-försöken att starta kreditgarantiföreningar tog en ände med förskräckelse. Verksamheten är nedstängd, eftersom den snabbt expanderande värmländska föreningen drog på sig för stora kreditförluster.
Sverige har gott om finansieringsinstitut redan. Och vägvisare för dem som vill starta eget finns etablerade i mängd: privata konsulter, Almi, Nyföretagarcentrum, IFS som är inriktade på invandrare och nationella resurscentrum för kvinnor. Redan det är för många. Att bygga upp fler parallella verksamheter bara för att det finns EU-potter med glittrigt frestande guld är inte bra.
Med EU-fonderna har vi fått en ny stor yrkesgrupp, de energiska och initiativrika bidragsproffsen. Om de använde sin energi till att starta företag själva skulle flera av dem bli lyckosamma företagare. Men det samhälle som hyllar projektansökningsatleterna som entreprenörer är illa ute.